Anonym (osams) skrev 2015-01-22 10:08:33 följande:
Jag vill inte ta barnen ifrån han, men jag har gett hans plan för livet en chans, är det enda jag begär, prova om mitt gör oss båda lyckliga, jag tycker barnen förtjänar två lyckliga föräldrar, inte att den ena är deppig och bara skriker för att det känns som man är låst.
Jo. Jag förstår egentligen det.. Jag blir bara leden o arg eftersom jag just nu sitter ned konsekvenserna av en mamma som flyttade och tog barnet med sig.. både barnet och pappan har mått mkt dåligt av det under lång tid. Och nu har det liksom brakat fullständigt. .. Därför kan jag nog vara lite obstinat när det kommer till liknande situationer. Ber om ursäkt för det och skall försöka vara mer konstruktiv hädanefter ;) Det brukar ge mer i längden "D
Vad ger han för skäl till att inte göra som ni bestämt innan?
Arbete? Känslomässigt?
Vi har för många år sedan pratat om att flytta utomlands. Nu när barnen är några år känner jag att jag inte kan göra det längre, pga deras relationer till far o morföräldrar och övriga nära släktingar. . Min man känner sig nog lite sviken när det gäller det.. men det går bara inte .
Om jag förstått saken rätt vill du flytta för att studera? Är det helt orimligt att göra det närmre. Eller på distans?
Ett förslag är ju att han får lova att ta barnen mer när den minsta är ngt år, så kan du pendla?
Det bästa vore ju om ni kunde prata och komma till ngn slags kompromiss ni båda kan vara nöjda med. Just nu låter det som om ni låst er - dditt enda alternativ är att flytta så långt att han förlorar barnen, han å sin sida har låst sig vid att inte flytta...
