Åh, detta "kan själv"!

Hinner inte skriva mycket nu men vill ge dig en kram Jag och många med mig har varit där. Är mornarna stressiga eller upplever du att ni har tillräckligt med tid? För mig har det varit det viktigaste, att inte känna att vi tvingas stressa, ett utbrott när man har bråttom är inte skoj.
Kikar in senare..

Okej, det brukade som sagt vara mitt problem, jag är långt ifrån tidsoptimist (tvärtom faktiskt) men har lärt mig att det ofta behövs mer tid än man tror i de där faserna när allt ska göras på egen hand om det inte ska balla ur helt och för att jag ska kunna slappna av och låta det vara upp till barnet. När jag har blivit arg och frusterad har ofta stress varit boven. Vet man att det finns tid kan man låta ungen hålla på.
Jag skulle låta honom hållas, blir det inte perfekt (enligt dig) är det kanske inte hela världen? Ofta är nog vi föräldrar för "på" och liksom rättar till något i farten vilket kan verka hemsk irriterande för ett barn som enligt eget huvud kan själv. Om du inte kan hålla dig borta eller han fastnar så skulle jag försöka låta positiv och fråga vad han tycker om det som är irritationsmomentet för dig och höra hur han tycker ni ska lösa det, jag minns att det alltid slog fel när jag sa "jag ska bara fixa till det här" men när jag involverade dem i lösningen och speciellt inte stressade upp mig själv alls brukade jag få vara där och hålla på med en hjälpande hand från barnet.

Här var också sonen värst och jag minns att det var jobbigt runt 4 år och då jag hade trott att det skulle vara något sådär lugnt, innan 5-års dagen släppte det i alla fall och han var därefter hur lätt som helst att ha att göra med tills nu när lilla tonåren har tagit tag i honom