Åh, detta "kan själv"!

Hinner inte skriva mycket nu men vill ge dig en kram Jag och många med mig har varit där. Är mornarna stressiga eller upplever du att ni har tillräckligt med tid? För mig har det varit det viktigaste, att inte känna att vi tvingas stressa, ett utbrott när man har bråttom är inte skoj.
Kikar in senare..

Overallen och klädpåtagningen tror jag inte behöver vara något problem, det är ju jättebra att han lär sig själv. Du vet nog ungefär hur lång tid det tar för honom att klä på sig själv, så säg till honom i god tid innan att det är dags att klä på sig så kan han få stå och göra det själv i lugn och ro utan att bli stressad av dig. Om han behöver hjälp med vissa bitar ibland så säg bara att han kan ropa på dig om han vill ha hjälp med något, så får det initiativet komma från honom.

Han kanske även blir lugnare med saker han faktiskt inte kan själv om han tillåts göra allt han kan själv? =)

Vi har helt ok med tid, inte mycket men ändå så det funkar. Ibland blir det problem om de äter frukost för länge (ofast tar det typ 10-15 min) men ibland en halvtimme för att de gör annat och då blir det stressigt.

Och han får verkligen sköta allt med påklädningen själv, det brukar han göra. Men man vet samtidigt att vissa moment hakar det upp sig på och då blir han sur, man vill hjälpa och då blir han arg...

Vissa strider får man ta, som bilbältet. Det får han helt enkelt inte knäppa själv just nu så det gör du oavsett vilka protester det blir.

Sen resten är ju en balansgång men kan ni kanske komma överens om att han provar själv säg, 3 ggr sen hjälper du honom? Då behöver han inte bli så ilsken och du slipper bli så stressad.

Okej, det brukade som sagt vara mitt problem, jag är långt ifrån tidsoptimist (tvärtom faktiskt) men har lärt mig att det ofta behövs mer tid än man tror i de där faserna när allt ska göras på egen hand om det inte ska balla ur helt och för att jag ska kunna slappna av och låta det vara upp till barnet. När jag har blivit arg och frusterad har ofta stress varit boven. Vet man att det finns tid kan man låta ungen hålla på.
Jag skulle låta honom hållas, blir det inte perfekt (enligt dig) är det kanske inte hela världen? Ofta är nog vi föräldrar för "på" och liksom rättar till något i farten vilket kan verka hemsk irriterande för ett barn som enligt eget huvud kan själv. Om du inte kan hålla dig borta eller han fastnar så skulle jag försöka låta positiv och fråga vad han tycker om det som är irritationsmomentet för dig och höra hur han tycker ni ska lösa det, jag minns att det alltid slog fel när jag sa "jag ska bara fixa till det här" men när jag involverade dem i lösningen och speciellt inte stressade upp mig själv alls brukade jag få vara där och hålla på med en hjälpande hand från barnet.

Här var också sonen värst och jag minns att det var jobbigt runt 4 år och då jag hade trott att det skulle vara något sådär lugnt, innan 5-års dagen släppte det i alla fall och han var därefter hur lätt som helst att ha att göra med tills nu när lilla tonåren har tagit tag i honom

Jag har också en nybliven 4-åring. Hon klär på sig allt själv sedan ca 2 år, däremot vill hon ha hjälp att dra över overallen över stövlarna och vantarna. Är jag stressad och har bråttom iväg brukar det bli strider med många tårar, så det gäller att ha tid. Inte gott om tid för oss vuxna, utan ur barnets synvinkel, det brukar skilja sig rätt radikalt.

Idag bröt hon ihop totalt vid hämtning då hon ska firas först i slutet av januari och de hade gjort födelsedagskronor idag. Lite konstigt kanske, om man fyllde förra året att de sparar decemberbarnen till slutet av januari. Hon vill ju bli firad NU! Så det slutade med att jag hämtade lillasyster först då jag inte hade kunnat bära en unge som slogs till syrrans avdelning. Istället fick hon tid att lugna sig och jag fick hem en normal unge istället som hade fått på sig overallen och ville ha hjälp med resten.

Problemet med tiden är ju att de leker på morgonen och sen säger jag att det är dags att klä på oss och gå. De flesta morgnar flyter allt bra där med ytterkläder osv och sen har vi tre min till dagis så jag kan ju inte börja klä på oss ytterkläderna för lång tid i förväg. Vi kan inte komma särskilt många minuter före 7.30 då de är mitt i frukosten då. Så därför måste vi planera tiden utifrån hur det ser ut de flesta dagar och inte konfliktdagarna. Vilket ju så klart gör att jag blir lite stressad och vill iväg och blir less på att vänta på honom.
Det jag kan göra i de lägena är att ställa in mig mentalt på en senare buss men det är oftast ok, om jag inte har ett viktigt möte tidigt men det är sällan. Men det är mest segt att bli sen för att han ska dribbla med overallen...

Alltså i min värld behöver inte hans påklädning bli minsta perfekt. Det är han som kräver fullständig perfektion av hur tröjan, byxorna och allt känns under overallen. Det jag kan göra ibland när jag bara vill hjälpa till är typ att dra lite i overallsärmen för att hjälpa till lite osynligt men inte ens det får man göra...

Men det är ju så att han accepterar hjälp om han får hålla på tills han gett upp men ska han tex försöka få på sig bilbältet (något han aldrig gjort, han sitter bakåtvänd i vår vanliga bil och det här var på en kudde framåtvänd i den här bilen som inte är vår och vi har här tillfälligt en period) så hade han kört fast och kunnat försöka jättelänge. Och ska jag stå där i dåligt väder och titta på hinner jag bli galen...  

Barnet är fyra år, KAN och vill själv. Det är inget konstigt i det. I den här åldern börjar barn tycka att de är stora och tror att de kan allt och det de inte kan vill de öva på tills de kan. Det är en del av utvecklingen. Jag tror att många föräldrar är för snabba att hjälpa och tror att barnen kan mycket mindre än vad de faktiskt kan.

På förskolan där jag jobbar kan alla fyraåringar klä på sig själv. De kan också sätta på bilbältet när vi åker buss. Många föräldrar hjälper till av bara farten och blir förvånade när de ser att barnen kan. Låt honom prova, kämpa och säg åt honom att han skall säga till om och när han vill ha hjälp. Tar det tid, så får ni låta det ta tid. Gå upp tidigare på morgonen, försök låta bli att stressa, involvera barnet i allt ni gör hemma. Lagar ni mat, låt 4-åringen hacka grönsaker, hänger ni tvätt, låt 4-åringen hjälpa till, går ni och handlar, låt 4-åringen leta upp varor och lägga ner i kundkorgen. Han kommer att känna sig stor och duktig och känna att han är en del av familjen och har en viktig plats här i världen, där hans insatser betyder något och behövs. Väldigt många 4-5 åringar behöver känna den här känslan och när de känner så, så kanske de släpper på vissa saker (det är faktiskt ganska mysigt att mamma hjälper till med overallen ibland ändå - bara mamma VET att jag kan, om jag vill). När barnet inser att du tror på att han kan, så blir det också lättare att resonera kring när det är lämpligt att du hjälper till

("Vet du vad? Vi sov lite extra länge i morse och om vi ska hinna till bussen, så vill jag gärna hjälpa dig med overallen nu på morgonen. Jag vet att du kan själv, men det går lite fortare om jag får hjälpa dig. Om jag får hjälpa dig nu på morgonen, så skall du faktiskt få hjälpa mig med en sak ikväll. Vill du hjälpa mig att tömma diskmaskinen? Om vill hjälpa mig med det, så kan jag hinna med att hänga upp tvätten. Det vore jättesnällt om du kan hjälpa mig att tömma diskmaskinen, så att jag blir färdig med allt annat som måste göras. Jag hjälper dig nu och du hjälper mig ikväll, okej?")

Ja, sexåringen ska vi inte tala om. Hon har suttit vid matbordet hela middagen och sagt att "vi bestämmer inte över henne, hon ska minsann göra si eller så ändå" osv, hur surt och argt som helst... Hur är er "tonåring"?

Va, hur konstigt som helst, varför firades hon inte när hon fyllde år?

Tack för bra input! Han älskar att hjälpa till, så är det. Och han har länge klätt på sig alla "innekläder" och ytterkläder själv, med undantag av något litet han behövt hjälp med. Blixtlåset ska tex alltid vi knäppa men han talar om att han ska dra upp. Och vi tycker bara det är skönt att han kan och vill klä på sig själv. Fast en pedagog blev mycket förvånad strax före jul över att han alltid klär sig själv hemma, han ger tydligen intryck där av att vara lite curlad hemma, märkligt nog.

Fast en fråga till dig. Nu sista veckorna har han varit väldigt "liten" och helt plötsligt inte orkat klä av sig pyjamasen och på med kläderna och vill ha hjälp på morgnarna och kvällarna. Vi vet ju att han kan och brukar vilja så vi har varit skeptiska till att hjälpa honom. Vad är bästa sättet att möta en sån period på?

Han brukar gärna duka bordet men annat är vi lite lata att be om hjälp med, som tvätten tex.

Men jag är lite tveksam till om han skulle gå att resonera med om just overallen och kläderna, han är så fruktansvärt envis... Vissa andra saker börjar gå att argumentera kring nu, tack och lov. 

Haha! Det är SÅ typiskt fyraåringar och lite det jag menar när jag skriver att när han inser att du tror på att han kan, så blir det också lättare att resonera kring när det är lämpligt att ni hjälper till. Han vet att han kan sätta på sig pyjamasen och han vet att du vet att han kan. Då är det inte längre lika viktigt för honom att göra det själv.

Vill han ha hjälp med pyjamasen så tycker jag att ni skall hjälpa till ibland. Ni bör nog bestämma redan innan om ni skall hjälpa till eller inte vid varje tillfälle så att det inte först blir "nej, du kan själv" till att ni hjälper till bara för att han blir arg eller ledsen. Anledningen till att han vill känna sig liten är just för att han känner sig stor i många andra sammanhang, samtidigt som han förstår att han fortfarande inte kan allt. Den känslan kan vara lite jobbig. Jag tycker att han skall få lov att känna sig liten ibland och få hjälp med pyjamas, sätta på sig skor, eller vad han nu vill ha hjälp med, bara det inte går till överdrift.

Att det är just pyjamasen som han vill ha hjälp med kan också vara en trygghetsgrej inför natten. Inom barnpsykologin så sägs det att fyraåringens drömmar plötsligt kan bli väldigt annorlunda mot hur de har varit tidigare. Innan fyraårsåldern så drömmer de flesta barn väldigt mycket om djur. När de kommer upp i fyraårsåldern så blir drömmarna mer verkliga och barnet drömmer om sådant de har läst, sett, lekt. Många barn börjar drömma om tjuvar, häxor, drakar och monster, vilket kan vara både spännande och läskigt (beroende på om det är en "vanlig" dröm eller en mardröm.) I femårsåldern brukar det här lugna ner sig lite och barnet drömmer alltmer om människor i sin omgivning och om saker som de har gjort under dagen eller som de skulle vilja kunna eller göra.

Och jag tycker att med just påklädning borde han vara väldigt trygg i att vi vet att han kan, hela hösten klädde han på sig själv snabbt och rätt och friktionsfritt varje dag...

Jo jag förstår att det är skönt att känna sig liten, men just kläderna är han ju annars så nöjd med att kunna ta på själv så det är lite tråkigt att hjälpa honom med. I morse lirkade jag lite med honom, hjälpte honom av med pyjamaströjan men han fick göra resten själv och plötsligt vände humöret och allt åkte på fort som sjutton.

Han sover väldigt oroligt periodvis just nu. Han sover i vår säng från någon gång under natten och han gnyr och gnäller mycket i sömnen, antar att han drömmer på något sätt.

Det här är bra! Fortsätt göra så.

När min 4-åring "kan själv" så får han göra själv, om det inte gäller något direkt olämpligt. Då blir det ett bestämt Nej. Jag lägger mig inte i, utan han får försöka tills han ber om hjälp.

Om vi har ont om tid, eller om jag inte just då vill riskera att jag får städa upp efter ett eventuellt misslyckande, så säger jag också Nej, och förklarar varför.

Vi har aldrig haft någon större konflikt, kanske dels för att det är så tydlig skillnad mellan "kan själv" och att jag gör, men också för att han så ofta ändå får "kunna själv". Han har liksom redan bevisat sig, och kan ta det att han ibland blir "omyndigförklarad".

Andra gånger är han en bebis och vill bli påklädd, då blir han det.