Hemsk 4 åring,hjälp

Det låter ju hemskt jobbigt. framförallt behöver du stöd i att hantera och förebygga din sons utbrott. Där finns det mycket att göra, tydliga rutiner och strukturer, förberedelse ex med bildstöd etc. Finns det någon form av familje/föräldrastöd i din kommun? De flesta erbjuder föräldraträffar/kurser i stil med Komet eller ABC och du behöver inte ha barn med diagnos för att få gå dessa.

Jag har tagit kontakt med socialkontoret nu och dom har tagit emot en ansökan om familje behandling.... vi får se vad som händer nu, men jag vill ju veta hur man ska hantera ungen nu!!!!

Ett tips bara: Sluta referera till din pojke som "hemsk", bara det skulle ju kunna göra vem som helst ledsen och arg (vilket han sannolikt är)!

Att skylla din utmattningsdepression på ditt barn är inte heller rättvist, det kanske är hans humör som har utlöst det hela men att du mår dåligt idag har helt säkert en orsak som ligger långt tillbaka i tiden. Hur stabila, närvarande och trygga var exempelvis dina egna föräldrar..?

Jag tycker synd om dig och synd om din pojke, men tänk på att han är pytteliten och det är orättvist att lägga hela bördan för mammas ledsenhet på ett litet barn, hur kommer det att påverka honom som vuxen tror du?

...och uttryck som "...hur man ska hantera ungen nu!!!" vittnar inte direkt om respekt för hans lilla person måste jag säga. Åter igen, du är vuxen och han är väldigt liten och saknar helt kontroll. 

Det finns inga magiska trollspön här som du kan vifta med och lösa situationen, tyvärr. Desdutom är det så att det är du som är vuxen och därmed är det du som bär hela ansvaret för situationen, och för att reda upp den, inte din son. Jag förstår att det känns hur jobbigt som helst, men så är det. Jag rekommenderar att du läser Ross Greenes Explosiva barn, till att börja med och börjar se över era rutiner och strategier för att hantera sonen. Är ni två föräldrar närvarande så lös av varandra när den ena inte orkar vara lugnlängre.

Be pappan (papporna) om hjälp!

Tänkte lite samma. Jag är också mitt i en utmattningsdepression. Min fyraåring och femåring har bråkat konstant med varann i ett år och lika länge har min fyraåring (förlåt) gett mig ångest inför lediga dagar. Jobbar dygnspass så har många lediga dagar i månaden. Ångesten som kom berodde framförallt på att jag aldrig visste hur min fyraåring skulle vara på för humör. Hon fick såna utbrott säkert tio ggr om dagen då hon sparkade och slog mig, helt utom kontroll. Men, att jag hamnat där Jag är nu beror inte på mina barn, utan mina egna krav på mig själv, ständigt finnas där för alla, aldrig få något tillbaka. Nog utlöste min fyraåring det lite iaf, men det är många år bakom detta året som sakta men säkert fört mig närmare Klippan. Jag hoppas att du får den hjälpen du och din son behöver.

Ta hjälp av bvc-psykologen för egna samtal för att komma fram till hur du ska hantera din son bättre.

Jag tycker min 4-åring har varit väldigt högljudd hela hösten, så det är en radikal skillnad att mötas av tystnaden i tre dagar hemma när hon bor hos sin pappa. Den här tystnaden har jag inte upplevt på 4 år, så det känns enormt konstigt.

När hon kommer hem får jag se till att ägna henne extra mycket tid att bli sedd och på så vis kanske lyckas dämpa alla konflikter hon annars har med sin lillasyster på 1,5 år. Jag är ju inte alltid lika snabbt färdig i köket som de är och hinner se allt.

En grej till... han ligger alltså på golvet och skriker att han inte orkar skrika??

Om detta är sant verkar han ju direkt vara en liten spegelbild av sin deprimerade mamma, han skriker rakt ut att du måste hjälpa honom att sluta må dåligt! 

Istället tycker du synd om dig själv för att du har en "hemsk unge" som du menar har gjort dig sjuk... 

Lilla plutten. Hoppas att han kan få den kärlek han skriker efter, så småningom. 

Jag har en dotter på tre och ett halvt som sedan ett års ålder varit en rejäl utmaning.
Jag förstår dig till fullo TS!
Att man uttrycker sig med lite väl starka negativa ord när det gäller ens barn är inte konstigt i dessa fall. Det betyder inte att man inte älskar sitt barn gränslöst och vill göra allt för det!
Men.... när man är fullständigt slutkörd, frustrerad och har provat ALLT man kan komma på - och det ändå inte fungerar - blir det inte bättre att bli bemött med:
-du gör fel
-du är en dålig mamma
-ge bara barnet kärlek så löser sig allt
-du bryr dig inte tillräckligt om ditt barns behov

Man bryr sig visst! Gjorde man inte det så skulle man nog inte må så dåligt över att man inte fick tillvaron att fungera. När man vädjar om hjälp men inte blir tagen på allvar.
Någon som tror att man kan lösa allt bara man visar barnet att man älskar dom - har förmodligen aldrig varit i en liknande situation.

Jag fick till slut gehör på BVC och fick numret till BUPs rådgivning. Det har hjälpt mig. Där blir man inte bemött som en idiot - man ringer ju trots allt för att man vill hjälpa sig själv och sitt barn att hitta en fungerande tillvaro.

Ja, jag har skrikigt på mitt barn iblan.
Ja, jag får jättedåligt samvete för det.
Ja, jag vet att det inte hjälper ett dugg.

Men mammor är också bara människor. Vi blev inte automatiskt superhjältar den dagen vårt barn föddes.