Min flickvän gick bort för ett år. Jag mår så fruktansvärt dåligt.
Hej!
Jag skulle vilja ha lite råd ang min situation, eller se om det finns någon här som varit med om något liknande.
Min flickvän gick bort i en olycka för ett år sedan nu till nyår. Hon blev bara 20. Vi fick en flicka tillsammans. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Man säger ju att tiden läker alla sår men jag tror aldrig att det kommer göra det för mig. Jag tänker på henne konstant. Missförstå mig inte nu, jag vill aldrig glömma henne och jag vill kunna minnas henne och bli glad. Tänker jag på henne känner jag bara sorg. Minns jag lyckliga stunder blir jag varm en stund men sen blir jag påmind om att det aldrig kommer att hända igen. Jag kan fortfarande inte förstå att jag aldrig någonsin kommer få träffa henne igen och vår flicka kommer aldrig få träffa sin mamma igen.
Jag vill vara världens bästa pappa och jag försöker att vara det. På kvällarna dricker jag mig själv till sömns. Jag kan inte sova annars och när jag nattat vår tjej och är ensam så börjar jag bara tänka en massa, jag avskyr att vara själv.
Jag tror att jag blivit galen. Är jag någonstans och ser något som jag vet att min flickvän skulle gillat så köper jag det. Hennes klänning som hon köpte inför nyår hänger fortfarande på garderoben. Jag kan inte ta ner den. Jag ser henne överallt.
Jag har börjat glömma hur hon luktar och jag kan inte längre minnas hur hennes skratt lätt. Jag blir ledsen när jag tänker på det, att hon försvinner liksom. Jag blir ledsen att jag bara kommer kunna berätta för vår flicka hur fin hennes mamma var.
Jag känner inte direkt vissa känslor längre eller, det är svårt att förklara. Men som att saker inte längre spelar någon roll. Saker är inte längre lika viktiga.
Folk i min närhet säger att jag måste gå vidare, hur ska jag kunna gå vidare? Dom säger att jag borde hitta en ny tjej och tillslut gå vidare, jag kan inte ens tänka den tanken. Det går inte. Jag vill inte.
Allt jag vill är att det ska vara som förr, vilket det aldrig kommer att bli. Jag vill kunna vara en glad pappa åt vår dotter och jag tror inte att Vanessa, som hon hette, skulle uppskatta att jag gick under. Jag vet att hon skulle vilja att jag mådde bra och var lycklig men hur ska man kunna det?