Min flickvän gick bort för ett år. Jag mår så fruktansvärt dåligt.

Går du i samtal hos en psykolog? Det borde du, så att du får prata av dig. Det känns viktigt att du slutar självmedicinera genom alkohol också, inte minst med tanke på att du är förälder. Jag tror att du kommer igenom detta och blir glad igen, men det kommer att ta tid, och du behöver hjälp om du inte redan får det. Har du någon som avlastar dig med barnvakt ibland så du får egentid? Kram!!!

Jag håller med Hanne, du behöver prata med någon professionell för att få hjälp med dina tankar. Det är naturligt att sörja länge och du kommer nog alltid sörja henne och det liv ni kunde haft. Men du behöver hjälp att handskas med sorgen så att det inte går ut över er dotter.

håller med ovan, du borde prata med någon. och jag tror din dotters mamma vill se dig och ditt barn lyckliga. kram

Min pojkvän gick bort 2009, 21 år gammal. Jag blev helt förkrossad och kan ärligt säga att den känslan finns kvar en del även nu, den kommer nog aldrig att försvinna helt. Han var ju en person som jag älskade. Däremot vill jag säga att det BLIR bättre. För mig tog det mkt för att kunna "gå vidare" psykiskt. Jag flyttade inom ett halvår bort från staden (och landet) som bara påminde om honom. Tog ett jobb som aupair i England och var för det mesta ensam eller med barnen. Det hjälpte mig mycket. Jag fick se energin, livslusten och glädjen som barne hade i vardagen och den smittade av sig. Efter 13-14 månader kunde jag flytta tillbaka till Sthlm för att studera. Jag skaffade lite nya vänner för att inte påminnas om honom och gick runt ganska bra i ett halvår. Sen blev jag igen trött på samma gamla påminnande gator och flyttade till Åbo, där jag bor idag också. Det va inte innan jag flyttat hit som jag började ha "förhållanden" (mer one night stands i början) igen. Jag hade varit celibat i mer än 2 år men ändringen gjorde att jag kunde börja ha sex igen.

Nu senaste månaden har jag insett att jag är redo att gå vidare även i sinnet. Jag känner att jag har hittat mig själv till den graden att jag fortsätta framåt med en annan människa. Den känslan är underbar. Jag har inte haft pojkvän eller flickvän sedan han dog utan snarare kortare "romanser" som slutat när jag bestämt att det är för tidigt eller för intimt eller vad som helst.

Mitt råd till dig är att låta det gå så lång tid det går. Att prata med någon om saken är självklart ett bra alternativ för vissa men det höll på att ta livet av mig (jag blev självmordsbenägen) och man måste känna sig redo. Håll ut! En dag kommer du ha kraften att packa in klänningen i garderoben och en dag kommet det att kännas naturligt att ge den till någon annan som kan älska den på samma sätt som Vanessa gjorde. De dagarna är långt bort. Jag har inte kommit dit än! Men skriv ett brev till henne. Eller en dikt. Förklara FÖR HENNE hur det känns. Jag har bränt mina. Symboliskt. Han får läsa röken tänker jag!

Man säger att det finns ett sorgeår, som alla går igenom.

Jag har inte förlorat någon så nära mer än min pappa som dog hastigt. Men jag har ett par vänner som gjort det och det tar tid, det ska ta tid.

Men detta att du dricker dig till sömns för att fly är inte bra, varken för dig eller er dotter.

Sök hjälp, det finns nätverk för er som förlorat någon nära och vill du vara mer utanför systemet så finns kyrkan som har folk som kan hjälpa dig.

Din dotter är än så länge så liten att hon ännu inte ställer så mycket frågor. Men den dagen kommer och då måste du orka att svara, för det måste du gå igenom sorgeprocessen och kunna hantera din sorg

Kramar och sök hjälp, för din skull och för er dotters skull