pratade med exet igår-vi saknar varandra -10år efter vi delade på oss!

Ja, jag gör det. Min ungdomsförälskelse hörde av sej till mej ungefär 10 år efter att det tagit slut mellan oss. Vi var i hop i knappt ett år när jag var 16. Jag var säker på att han var mannen jag skulle gifta mej med. Vi var så kära.

Så gjorde han slut. Jag var helt förkrossad. Anledningen var avståndet. Vi bodde i olika städer 8 mil emellan med urkassa förbindelser mellan städerna. Det tärde. Helgen jag var hos honom missade jag umgänget med mitt gäng och helgen han var hos mej var det samma sak för honom. Det gick liksom inte att ha ett vardagsliv med både kompisar och flickvän/pojkvän på ett enkelt sätt som det gjort om vi bott i samma stad.

Så han dumpade mej och blev tillsammans med en tjej som jagat honom under flera år. Kontakten släppte vi dock inte förrän 2 år senare. Någon månad senare började han ringa och vi pratade telefon flera timmar nästan varje kväll. Jag var benhård med att inte ta tillbaka honom fast egentligen ville jag. Han hade sårat mej så djupt att han fick stå sitt kast. Vi träffades och fikade några gånger men jag höll det på kompisnivå. Han var hela tiden tillsammans med den andra tjejen men gjorde klart för mej att han skulle lämna henne på sekunden om jag bara vinkade med lillfingret. Jag hade gjort det om han gjort slut med henne först, men det lät jag inte honom veta. 

Jag har tänkt på honom ofta under åren som gått. Så 10 år efter vi träffats kom det ett brev hem (det var innan internet). Han skrev ett långt brev om hur hans liv blivit och hur han saknade mej och ofta ångrade sitt felval. Som väl var berättade han också att han var gift och hade 2 barn med tjejen som han kallade och fortfarande kallar (enligt säkra källor) sitt andrahandsval. För en sekund ville jag kasta mej på telefonen och ringa, men jag slängde brevet utan att anteckna hans mobilnummer. Det var 10 år, 2 barn och ett giftermål för sent.  Än i dag undrar jag ibland om jag gjorde rätt.