Behöver tröst/för tidigt i klimakteriet

Jättekonstigt att du inte blivit erbjuden stöd, utan bara hemskickad med ett sådant livsavgörande besked. Jag rekommenderar att du tar kontakt för att få remiss till en samtalskontakt. Jag går hos psykolog efter en väldigt traumatisk förlossning, med ett halvår på sjukhus för mig där bl.a. Livmodern opererades bort. Att bara få spy galla och någon som lyssnar till 100 % är oerhört värdefullt och går faktiskt inte att jämföra med lyssnande nära och kära. Sen får jag konstruktiva följdfrågor så jag inte hamnar i ältande tankebanor.

Förstår känslan av att inte kunna tänka vad ni ska göra nu. Fokus är väl acceptans och bearbetning, inte konstigt. Eftersom det är så pass mkt tid för köande både vad gäller äggdonation och adoption så hade jag funderat både en och två gånger på om det inte är värt att sätta bollen i rullning och ta beslut på vägen. Är ju inget som säger att ni måste genomföra varken eller. (Behöver man vara gifta för att ställa sig i adoptionskö? Osäker.)

Vet inte vilken kommunikation du och din sambo har, men du låter insiktsfull som inser att din ilska på sambon är orättvis men likväl där. Har ni kunnat prata om det och sörja beskedet tillsammans?