Behöver tröst/för tidigt i klimakteriet

Man kan adoptera. Eller så får mannen din sätta på en "surrogatmamma" på krogen.

Moget svar. Varför tror du ts skulle vilja att hennes sambo är otrogen?

Ts äd då? Ja det blir ju inte ditt biologiska barn men du kommer ju nära barnet och föda barnet. Förstår att du är helt förstörd. Önskar jag kunde hjälpa dig.

Det finns absolut hopp!  Äggdonation får du t.o.m gratis i Sverige under de där omständigheterna.

Åh nej, skulle vilja ge dig en lång kram! :(

Önskar jag visste vad jag skulle säga för att trösta dig, men har svårt för att se vad som skulle kunna trösta i en sån hemsk situation.

Vågar inte gå in djupt och försöka känna hur det skulle kännas för jag är så rädd samma sak och nu sitter jag och är livrädd. Mensen är mycket sen och gravtesten visar negativt och min störta önskan är barn men sambon vill vänta ett år.

Du kanske inte har hunnit tänka så mycket än, men har du funderat något på adoption eller fosterbarn?

Det finns så många barn därute som behöver någon och så många liv som går att rädda.

Hur mår din sambo i allt detta? Ger han någon tröst? Har du kontakt med psykolog eller kurator?

KRAM!

Tack för allt stöd... Jag har gått som vanligt till jobbet. Med en stor klump i halsen. Det var ändå skönt att kunna förtränga det hela en stund. Men så fort man kommer hem kommer alla tankar igen  

Jag har inte tänkt på hur vi ska göra nu. Jag är nog fortfarande i halvt chocktillstånd. Har inte blivit erbjuden någon terapi eller liknande. Det var mest bara ett vanligt besked och sen skickade läkaren hem mig. Inte så mycket mer med det liksom. 

Men ja, äggdonation är ju antagligen den enda lösningen för att själv får vara gravid. Men för tillfället känns det nästa ännu värre - eller snarare mer deprimerande - än att adoptera. Jag vet inte varför, kan inte riktigt sätta fingret på det. Men om man ska adoptera måste man vänta jättelänge eller?

Adoption tar mellan 3-5 år beroende på land och vilken sorts barn man vill ha. ÄD tar utomlands ingen tid alls och i Sverige vet jag inte hur långa köerna är. Du måste ju få uppföljning hos läkaren/kliniken! De kan ju inte lämna er i ett vakuum heller.

Jättekonstigt att du inte blivit erbjuden stöd, utan bara hemskickad med ett sådant livsavgörande besked. Jag rekommenderar att du tar kontakt för att få remiss till en samtalskontakt. Jag går hos psykolog efter en väldigt traumatisk förlossning, med ett halvår på sjukhus för mig där bl.a. Livmodern opererades bort. Att bara få spy galla och någon som lyssnar till 100 % är oerhört värdefullt och går faktiskt inte att jämföra med lyssnande nära och kära. Sen får jag konstruktiva följdfrågor så jag inte hamnar i ältande tankebanor.

Förstår känslan av att inte kunna tänka vad ni ska göra nu. Fokus är väl acceptans och bearbetning, inte konstigt. Eftersom det är så pass mkt tid för köande både vad gäller äggdonation och adoption så hade jag funderat både en och två gånger på om det inte är värt att sätta bollen i rullning och ta beslut på vägen. Är ju inget som säger att ni måste genomföra varken eller. (Behöver man vara gifta för att ställa sig i adoptionskö? Osäker.)

Vet inte vilken kommunikation du och din sambo har, men du låter insiktsfull som inser att din ilska på sambon är orättvis men likväl där. Har ni kunnat prata om det och sörja beskedet tillsammans?

Det finns visst saker att göra! Du kan bli mamma! Börja med en second opinion. Min kusin fick den diagnos de säger du har ( ovanligt) Hennes ägglossning stimulerades intensivt och aggressivt. De kunde ta ut 5 ägg. Det blev två barn med IVF Men börja med en second då det är vääääldigt ovanligt, ok. Och därefter finns saker att göra. All lycka till er!!!!!

Jag tycker också du ska kontakta en fertilitetsklinik för ett andra utlåtande. Men skulle det visa sig att äggen verkligen är slut eller av för dålig kvalitet så är både ÄD och adoption jättefina vägar till barn. Men innan så är det viktigt att sörja och acceptera situationen. Samtalsterapi kan vara jättebra på vägen.

Jag är själv mamma till ett underbart barn efter ÄD. Personligen så var det värt mycket att få vara gravid och närvarande från första stund i mitt barns liv. Att vi inte har genetiska band är inget jag tänker på, vi är så galet lika som personer att det inte är någon tvekan om att jag är mamma.