Kräver jag verkligen för mycket

Helger å semestrar ja då ska han ju vila upp sig också. För han jobbar ju faktiskt!!!

Japp för gör jag inte det blir det inte gjort & då blir han på dåligt humör å det går ut över mig & barnen

Mackor som är färdiga gör jag

Är det verkligen för mycket begärt att han ska hjälpa till mer hemma & iaf ta barnen någon natt i månaden?

Vi var överrens om båda barnen. Klart jag inte lagar olika maträtter det skulle inte funka. Men lagar middag sen äter ju jag å stora vid 17. Han kommer hem mellan 18-19.30 beroende på arbetstider ( kör buss) plockar fram middag till honom på en tallrik som jag sätter i mickron så han bara kan starta å käka. Sen får jag ju plocka disken efter honom. Han höll på bryta ihop när jag låg på bb med minsta i 7 dygn. Då gjorde han inget hemma & dom åt alla mål ute. Då insåg han hur krävande & hur lite äldsta Sov. Då lovade han att hjälpa till hemma. Vilket han gjorde i 2-3 v sen va vi tbx på ruta 1 igen. Efter ett tag blev det ett jätte bråk om detta & då hjälpte han till med disk & tvätten än en gång i 2 v. Så han glömmer ju jävligt fort. Å jag känner att jag går på knäna som får sova 2-3 timmar / dygn sen 17 månader tbx

För det vill han inte.

Detta hänger ju också ihop!

www.familjeliv.se/forum/thread/73905872-vart-gar-gransen-vid-psykiskmisshandel

Även välja bort människor ur mitt liv för att han fått för sig att han ogillar dom. Vänner som familj...

Ett steg mot att bryta mig loss. Han har skrivit på om att ge mig ensamvårdnad. Å idag med både ångest mm så skrev jag också på...

Å kan väl tillägga att han inte varit här på några v nu. Detta ang hjälpa till hemma är något jag diskuterat via mail. För att än sista gång försöka få honom att fatta!!

Tack för den. Jag har precis skrivit att jag försöker ta mig ur detta & att han nu varit ute ur bilden några v. Dock med massa mail & tjaffs från hans sida. Tack (....) dina ord värmde verkligen å ja det är min tråd.....

Ja å då vet du att man knappast behöver få skit! När man väl håller på bryta sig loss. Då är offerkofta eller ej skitsamma eller hur. Jag har tagit steget nu. Men det är jävligt svårt när man inte ens vet vem man är längre. Som ex. Om han sa hoppa & jag gjorde det så var det inte bra iaf. Trotts att jag inte gjorde något utan hans godkännande fick jag ändå skit. Han har varit på mig om att passa på å träffa vänner (dom som passade honom) gjorde jag det fick jag skit ändå. Hur jag än vänt ut å in på mig själv har det ändå blivit fel....

Sen så när man är inne i det å isoleras bit för bit hinner man inte heller reflektera över det hela. Det är ju först nu jag kunnat prata med vänner & framför allt vågat vara ärlig hur det varit som man vaknat. Klart jag haft tanken på psykiskmisshandel. Men sen har man ursäktat det hela med att man bara är lite överkänslig. Å när man väl är på botten ja då ser man inget. Å jag är säkert inte ensam om att blivit så tryckt å hört hur värdelös man är. Så tillslut ser man bara att man inte är värd mer....

Bara att få be om att ta en snabbdusch. Gå på toa inte ens det har jag reflekterat över förrens nu...