Treåring bortskänkes.

Utan att klappa mig själv på axeln och tycka att jag måste ha gjort något rätt och andra fel så häpnar jag över hur ni beskriver era 3 åringar i den här tråden. Jag tycker helt klart att 3-4 års åldern är superhärlig och så rolig. Visst är det småstrider ibland om det ena eller andra men det är ju till för att de ska få utveckla sin personlighet, självkänsla mm ovh genom att jag som förälder är äldre, visare och lyhörd så lyckas i allafall vi navigera mellan alla grynnor.

Men likt alla de föräldrar som har spädbarn som sover hela natten från 2 månaders ålder inser jag att jag nog mest har tur. Kämpa på ni andra jag kanske får mitt i tonåren

kanske ska tillägga att det hos oss finns vissa saker som hon får bestämma (typ färgmatchning på klädsel eller om hon vill ha mjukklänning eller byxa och tröja). Sen finns det vissa saker som hon får tycka vad hon vill om men som inte är förhandlingsbara -där har jag aldrig gett vika och hon protesterar inte längre mot dessa.

Exempel på icke-förhandlingsbart: man har bilbälte i bilen och sitter i sin bilstol, man borsta tänderna morgon och kväll, men har inte "kalasklänningar/pyjamas" på dagis, man springer inte i trafiken utan håller sin mamma/vuxen i handen, man går och lägger sig vid ett visst klockslag (19:00), inge saft/godis på vardagar, man tar inte en frukt 5 min innan middagsdags och man sitter still vid matbordet tills man är mätt.

Nu låter det som att jag är superhård mot henne men ovanstående är aldrig förhandlingsbara, jag är rätt svårbeveklig på saker som jag tycker ger henne rutiner, hälsa och trygghet. Däremot måste hon ju för att få utrymme för sin förhandlingsförmåga, att skapa ett "jag", även emellanåt få känna makten av att få bestämma och att få "övertala mig" så visst ger jag med mig på mycket annat.

Kan tillägga att hon trotsar mycket mer mot sin pappa som är lite mindre principfast med vissa saker =med bråk och tårar dem emellan trots att han bara försöker vara snäll och rolig pappa.