Treåring bortskänkes.
Jag har länge kört med taktiken "ok då, du behöver inte ta på strumpor, du får vara barfota i stövlarna" eller "du får gå i säng utan pyjamas". Då vill han minsann genast ha både strumpor och pyjamas. Det funkar VARJE GÅNG.
Inlägg från: Anonym (xxx)
|
-
-
Anonym (Jag) skrev 2014-11-01 21:30:43 följande:
I vissa situationer går det att ta och hindra i stället för att säga "Nej, gör inte så". Om barnet t.ex. sitter och slamrar med skeden mot tallriken, så tar man i handen utan att säga något. Situationen blir mindre negativ på det sättet, och ibland är det som om barnet inte ens märkte att det fick en "tillsägelse".Ja jag säger, välj dina bråk. Använd inte ordet nej för mycket
-
Jag skulle inte heller ha hämtat bilarna. Det jag dessutom brukar göra, är att ta en diskussion med barnet om hur man som vuxen reagerar när barnet tjatar och skriker. Att man bli irriterad, och sen vill man inte leka med barnet alls längre. Eller hur var och en nu kan tänkas känna det. Min erfarenhet är att barnet faktiskt förstår vad jag menar, och kan acceptera att han den här gången blev "orättvist" behandlad på grund av hur han uppförde sig.Ann Cistrus skrev 2014-11-02 13:11:19 följande:
Häromdagen skrek min treåring i trekvart för att han ville att jag skulle gå och hämta hans leksaksbilar som låg fullt åtkomliga i soffan. Någonstans halvvägs in i utbrottet kände jag att vaffan, ska jag hämta de j*kla bilarna så det blir tyst på ungen, men sen tänkte jag att nä, nästa gång skrikar han kanske i en timme för en annan struntsak, sen två osv...
Jag känner ibland att jag har målat in mig i ett hörn och att jag inte riktugt vet vad konflikten handlar om längre men de gångerna blir färre och färre eftersom det någonstans börjar sjunka in att ett nej är ett nej och det ändras inte för att man skriker.
Hoppas jag...
-
Varför KOMPROMISSA om byxor? Kan du inte helt och hållet överlämna åt barnet att välja kläder? Du behöver väl inte ens vara med? Om jag säger till mitt barn att gå och hämta kalsonger/strumpor/byxor/tröja åt sig så gör han det. Jag har aldrig ifrågasatt hans val av kläder, om det inte är så att vi ska på fest eller nåt.Anonym (trött) skrev 2014-11-01 19:17:19 följande:
Tack för förståelsen och tipsen. Det värmer.
Skärmtiden är svår att minska på, den är redan nästan 0.
Klädbråken består mest av "NEJ jag hatar byxor som är bruna/gröna/blåa/whatever, jag vill ha RÖÖÖDAAA (eller någon annan färg)". Givetvis händer detta när alla röda byxor ligger i tvätten. Sen lyckas man kompromissa runt med vilka byxor som ska på. Därefter kommer samma sak för strumporna och tröjan.
De jobbigaste bråken är nästan toabråken. Barnet kissar eller bajsar och vill sen hja hjälp att torka. Man tar en bit papper, torkar, och slänger i toan. Då kommer barnet på att nej, toapapperbiten var för stor, för liten, hade ett trasigt hörn, var vikt på fel sätt eller valfritt annat fel. Och nåde den som råkar stänga toalocket eller spola! Barnet blir då galen och måste kissa/bajsa om. Det går ju givetvis inte att göra när man precis vart på toa, så antingen bär man bort en unge som sedan vrålar i en halvtimme, eller så får man försöka lura barnet att det kom mer kiss, och så torka om på rätt sätt. Alltså vad fan gör man? Detta händer flera gånger varje dag och har gjort så i veckor.
Och toapappret. Säg till barnet att från och med nu får hon(?) riva sitt toapapper själv. När hon är nöjd med biten, DÅ kommer du och torkar. Och det är väl bara bra att hon själv vill stänga locket och spola? Låt henne göra det! Om du glömmer dig någon gång, så ber du om ursäkt. Andra har problem med att försöka lära sina barn just precis det som ditt barn vill göra själv.
Kan det vara så att hon inte får ta tillräckligt mycket eget ansvar och därför blir så jobbig? -
Försöker vara kreativ här:Anonym (trött) skrev 2014-11-02 20:46:48 följande:
Problemet med byxorna uppstår när barnet går till sin låda, letar igenom den och inser att de röda (eller vad nu favoritfärgen för dagen råkar vara) byxorna ligger i tvätten. Eller tröjan. Vissa plagg är favoriter, och då ligger de ju av naturliga skäl också oftare i tvätten. Jag struntar blankt i vilken färg på byxorna ungen har, men jag tänker inte köpa en hel garderob med röda kläder, för nästa vecka kan favoriten vara blått eller randigt eller prickigt. Kompromissen om byxorna blir då att barnet går med på att ha de blå byxorna och att vi lovar att tvätta de röda, eller något i den stilen.
Om barnet ska riva toapapper själv så kan hen hålla på i en halvtimme och ta ruta efter ruta, titta på den, konstatera att den blev lite fransig, slänga den i toaletten och så ta en till. En hel rulle kan gå åt. Sådant slöseri tänker jag inte gå med på. Bråket kan också uppstå när barnet ber mig att hjälpa till, men så torkar jag fel på ett eller annat sätt. Och ja, oftast spolar barnet men det är lätt hänt att man av bara farten spolar. Jag ber om ursäkt men ungen vrålar i en halvtimme ändå. Jag bävar inför varje toabesök för jag vet att oddsen är att jag kommer göra något "fel" och att det blir skrik och bråk igen.
Vi försöker låta barnet ta ansvar men det är så svårt. Vi jobbar på det dock.
Köp hem toapapper med olika roliga mönster på. Sedan meddelar du att nu blir det ny rutin på toabesöken: Barnet väljer vilket papper det ska vara, du river, du torkar, inget gnäll.
Kläderna: Barnet får kolla smutstvätten. Finns där något som du tror att du vill ha på dig i morgon? I så fall får barnet en balja med vatten och i uppgift att tvätta plagget så att det är rent följande dag. -
Ett plagg. Barn brukar tycka om att plaska med vatten. Mitt barn gillade att diska i den åldern. I det här fallet skulle barnet dessutom få känna sig nyttig och delaktig i klädbestyren.Anonym (Jag) skrev 2014-11-03 09:34:08 följande:
Ska en treåring tvätta sina kläder i en balja?
-
Föräldrarna tvättar inte, utan barnet tvättar själv. Stor skillnad. Man säger till barnet att om du vill ha de röda byxorna i morgon, så måste du tvätta dem själv. Men då ska också de röda byxorna på i morgon utan gnäll, annars var det sista gången du fick tvätta dina kläder. Mitt barn skulle känna sig jätteviktig om han fick ett sådant uppdrag.Anonym (Jag) skrev 2014-11-03 13:07:04 följande:
Men det är ju samma sak där, föräldrarna får ju ändå tvätta just det barnet väljer att ha. Samma jobb men mera kladd. Förstår din tanke men det håller inte.
När barn "hjälper till" och "kan själv" blir det ofta mera jobb för den vuxna än tvärtom, vilket barnet inte inser. Jag brukar ändå låta mitt barn hjälpa till, därför att jag tror att man i längden vinner mera. -
Kan det vara så att barnet känner av din känsla av hopplöshet och reagerar på den också? Ni har hamnat i en ond cirkel?Anonym (trött) skrev 2014-11-03 18:41:42 följande:
Oh vad jag lider med dig. Jag har bara treåringen och det bryter ner mig ändå. EXAKT sådana konflikter har vi också. Man bara gör något och har inte en tanke på att det ens kan gå fel (typ stänga dörren) och så bryter helvetet lös. Hissknappar är också farliga. Man kan till och med fråga "ska du eller jag trycka på knappen?" varpå barnet svarar "du ska trycka." Sen trycker man, och då har barnet ändrat sig och blir galen. Och tryckt är tryckt, det går inte att göra ogjort. Det känns hopplöst ibland.
-
Jag brukar fråga: "Varför ville du ha regnvantarna?" Får jag inget svar, så börjar jag gissa: "Var det för att de andra barnen gick hem med regnvantarna? Tycker du att de är finare än de vanliga vantarna?" osv.Ann Cistrus skrev 2014-11-03 20:05:08 följande:
Skulle du kunna ge ett exempel på hur en sådan konversation kan se ut? Vad säger man till ett barn som gallskriker för att det inte går att spola tillbaka tiden/styra solnedgången osv?
Ta t.ex. den gången då min son ville ha haft regnvantarna på sig på vägen hem från dagis och fick ett "raptus" för att det inte gick att göra om alltihopa.
Jag försökte med t.ex.:
-Jag ser/förstår att du är arg för att du inte hade vantarna på dig.
-Jag visste inte att du ville ha dem på dig men lovar att fråga dig om det nästa gång vi går hem från dagis.
Ingen effekt...
Ibland finns det faktiskt en orsak, hur banal den än kan vara, och finns det inte, så har man i varje fall gjort sitt bästa. Man har tagit sig ner på barnets nivå och gjort problemet mera konkret än vad "Jag ser att du är arg" gör. -
Hos oss görs det om för att "vill själv". Det är ändå inte så att det stör.
Mitt barn (4 år) är lite av en perfektionist, och kan bli väldigt upprörd över småsaker. Jag är likadan själv, så kan uppriktigt säga att jag förstår honom. Med den skillnaden att jag kan leva med den där gnagande känslan av det inte blev helt perfekt, men det kan inte han. En gång när han var upprörd satte jag mig ner med honom och förklarade vad det innebär att vara perfektionist. Att det känns illa när det blir fel, men att man måste lära sig att leva med den känslan. För annars får man stora problem senare i livet. Han verkade faktiskt förstå lite av vad jag förklarade.
Kan det vara så att ditt barn också är perfektionist, eller på något annat sätt väldigt detalj-fixerad? Eller är det bara trots? Vad tror du? Kan du på något sätt förstå hur barnet känner/tänker, ifall det är "felet" som är det verkliga problemet? För om du kan det, så tror jag att det kan hjälpa lite i alla fall. Det känns ju alltid bra när någon förstår varför man är upprörd, och ännu värre ifall andra bara tycker att man är fånig. Se ovan mitt svar på regnvantsproblemet. Jag tycker den taktiken hjälper.