Treåring bortskänkes.

Vi har haft precis lika som många här beskriver. Det är bara så treåringar är liksom.

Vi väljer, som en del andra, våra strider. En del saker är skoningslöst skrivna i sten, andra släpper vi. Man får inte vara elak och slåss t ex, men man får strunta i maten. Man får gå till dagis utan jacka men man får inte se TV när man vill.

Vi försöker berömma *allt* bra och ge ansvar, även om det är svårt i vissa lägen. Tanken är ju att det ska bli mycket mer beröm än förmaningar.

Slutligen så är åtminstone jag ganska oberörd av offentligt skrikande och viker inte ner mig på Ica bara för att vi har en konflikt bland allt folk. Har burit gallskrikande barn genom gallerior några gånger.

Jag tror att det för oss hjälpt att vara stenhårda i vissa (få) konflikter och medgörliga i andra, så nu har vi inga sådär extremt låsta situationer. I värsta fall släpper vi det och ägnar oss åt nåt annat så tar barnet tag i saken själv oftast. Otroligt men sant. Barnet vet att om det öht är möjligt att vinna så gör hon det ganska snabbt, och krigar därför inte för länge.

Omvänd psykologi funkar ju sjukt bra också, trodde inte det var sant. "Du behöver inte äta."

Visst ska man inte *lyda* barnet, men nog f-n ska barn alltid känna sig lyssnade på! Barn som upplever att ingen nånsin lyssnar på dem kommer bara att ställa till mer och mer kaos.

Tricket är ju just att få barnet att känna att det faktiskt har inflytande och kan göra egna val, samtidigt som det som behöver göras blir gjort.

Jag vill inte klappa på huvudet och säga hur ni ska göra, men hos oss känns det viktigt att se till att inte välja strider som man bara kan förlora. Om ni bär in henne på hennes rum femton gånger och hon kommer ut för en sextonde omgång, vad har ni uppnått då? En sån tillrättavisning blir på nåt vis bara ett bevis på att ni inte kan nå henne och att konflikten är fortsatt olöst. 

Att slåss är såklart totalt oacceptabelt och när det händer hos oss håller vi fysiskt fast barnet tills det slutar, helt enkelt därför att det är ett säkert sätt att få slut på våldet. Vi försöker inte resonera utan avstyr själva det fysiska våldet och sen får barnet ligga och gråta i soffan eller vad det nu vill tills det lugnat sig lite och vi kan prata om det. 

Men jag vet att det är lätt att säga :-/

Bra skrivet! Det ska alltid finnas en öppning för att prata, helt sant! Att bara stänga av och ignorera är enbart destruktivt, även om man ibland måste göra det i 30 sekunder när man kokar av ilska.