Treåring bortskänkes.

Jag känner med dig. Heh, gick på museum idag. Mitt barn, 2 1/2, ville inte få därifrån. Gallskrik är ett för svagt ord för att beskriva vrålen. Kasta sig i marken, vägra overallen. Alla kollar. Mitt självförtroende veknar. Spöregn utanför. Jag bär tillslut ut honom medan säkert 50 pers tänker: ÅH KAN HON INTE HÅLLA REDA PÅ SIN UNGE? Eller: STACKARS BARN SOM HAR EN SÅN TASKIG FÖRÄLDER! Vi går en bit. Han skriker. Jag börjar gråta. Han börjar skratta. Vi blir dyngsura. Hackar tänder. Åker hem. Fortsätter tjafsa om smått, jag försöker göra allt för att berömma det bra. Vi kramas lite extra innan sängdags och nya tag imorgon. Men usch känslan av att känna sig usel. Så försöker jag backa och tänka: "men det är en del av barns utveckling" men sen bannar jag mig själv och säger Jag är för hård! Nästa sekund Jag är för curling! Nästa sekund: Tänk om mitt barn inte mår bra? Ja sådär vevar tankarna runt. Bråken är inte värst, utan rädslan att göra fel, tycker jag.

Ja jag säger, välj dina bråk. Använd inte ordet nej för mycket och säg inte denns namn när det bara är negativt. Beröm när den gör rätt och låt den ta mer ansvar. Det där med kläder, har haft samma problem här, jag la fram kläder på kvällen och visade dem för dottern, sedan bråkade hon ändå på morgonen men jag stod på mej. I början lät jag henne vara med och välja kläder på kvällen. Hon kan fortfarande klaga på att byxorna kliar, är för stora, ja du vet. Strumperna var det med bråk om men jag gjorde samma där. Skulle aldrig låta dottern bestämma helt själv vad hon skulle ha på sej, detta då en 3 åring inte vet sitt eget bästa.

Det där med kläder då. Vi har provat hur många olika sätt som helst. För att ta några exempel:

1: Jag väljer kläder på kvällen och lägger fram. Barnet bestämmer sig för att tröjan är ful och tvärvägrar.

2: Vi väljer tillsammans ut kläder på kvällen. Barnet är hur nöjd som helst påkvällen men på morgonen kommer barnet på att nej, hen vill ha prickiga kläder idag. Och då ska allt vara prickigt: underbyxor, strumpor, byxor, tröja.

3: Barnet får välja själv från en låda där jag sett till att det bara finns passande kläder för årstiden. I det fallet kommer barnet på att hen absolut vill ha de randiga byxorna som råkade bli nerkissade igår och därför är oanvändbara. Inga andra byxor i hela världen är fina.

Barnet har en ganska stor garderob med massor av färger och mönster, men jag kan inte tvätta varje dag för att hen ska kunna välja fritt mellan allt. Och det är ju alltid det där plagget som är blött eller hopplöst smutsigt som hen absolut måste ha den dagen.

De dagar vi åker bil till dagis går det ju bra att gå ut halvnaken, och det har vi gjort flera gånger också. Men andra dagar måste jag gå 15 minuter med barnet, och då ska min ganska tunga jobbväska med, barnets väska och så barnet som väger 15 kg. Jag klarar inte att bära allt inklusive ett skrikande sprattlande barn den sträckan.

Väldigt många gånger per dag får barnet ligga och skrika bäst hen vill. Det går ju inte att göra hen nöjd, det är ingen ide att ens försöka, som i fallet med att man torkat rumpan fel. Det är ju inte en strid jag väljer, jag gör något som måste göras sen brakar helvetet lös. Även om jag bara struntar i det så är det så fruktansvärt jobbigt. Det blöder snart ur öronen på mig, och magsåret är inte långt borta. Och så har jag sömnproblem. Denna konstanta stress att snart bryter det loss igen, det knäcker mig.

Vi är alltid sena, vart vi än ska. Vi ska vara på dagis 8, men det skulle inte hjälpa om vi så gick upp halv 3. Vi skulle bli sena ändå. Man kan vara ute i hur god tid som helst, och ha klarat av tandborstning, påklädning, hårborstning, frukost och allt. Sen kommer det där sista, skor och jacka. Då kan ungen helt plötsligt slita av sig alla kläder och påstå att de blev blöta eller vad som helst. Då står man där och får börja från noll igen, precis när man tänkte åka. Samma visa är det oavsett vad vi ska göra.