Treåring bortskänkes. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte med mer skrik och gnäll och bråk. Jag orkar inte med att varenda liten sak är en kamp. Dessutom vaknar hen gärna ett par gånger per natt och går upp för dagen klockan 6 varje dag. Allt jag vill är att sova ostört och slippa skrik.
Jo vi delar på ansvaret. Men jag är extremt lättväckt och har svårt att somna om, och det blir värre när jag är stressad. Och ju mindre jag får sova desto värre blir det. Det räcker med att barnet vaknar och vill bli omstoppad så vaknar jag och kan inte somna om på minst en halvtimme. Det spelar ingen roll om det är min man eller jag som går upp, det är lika ändå.
Sen är det allt bråk på dagarna som tar knäck på mig. Jag bävar inför helgerna när vi ska ha två hela dagar. Allt, och då menar jag verkligen ALLT, blir en kamp. Det går inte att göra något alls utan att det blir bråk. Det bråkas om frukosten, sen bråkas om tandborstning, hårborstning, klädpåtagning, aktivitetsval, att avsluta aktivitet för att äta, lunch, aktivitet igen, mellis, middag, nattning. Och däremellan har det bråkats om varenda toabesök också. Jag blir tokig. Jag orkar inte med det mer.
Tack för förståelsen och tipsen. Det värmer.
Skärmtiden är svår att minska på, den är redan nästan 0.
Klädbråken består mest av "NEJ jag hatar byxor som är bruna/gröna/blåa/whatever, jag vill ha RÖÖÖDAAA (eller någon annan färg)". Givetvis händer detta när alla röda byxor ligger i tvätten. Sen lyckas man kompromissa runt med vilka byxor som ska på. Därefter kommer samma sak för strumporna och tröjan.
De jobbigaste bråken är nästan toabråken. Barnet kissar eller bajsar och vill sen ha hjälp att torka. Man tar en bit papper, torkar, och slänger i toan. Då kommer barnet på att nej, toapapperbiten var för stor, för liten, hade ett trasigt hörn, var vikt på fel sätt eller valfritt annat fel. Och nåde den som råkar stänga toalocket eller spola! Barnet blir då galen och måste kissa/bajsa om. Det går ju givetvis inte att göra när man precis vart på toa, så antingen bär man bort en unge som sedan vrålar i en halvtimme, eller så får man försöka lura barnet att det kom mer kiss, och så torka om på rätt sätt. Alltså vad fan gör man? Detta händer flera gånger varje dag och har gjort så i veckor.
Låt barnet välja alla kläder själv. Det är ju ändå barnet som ska ha de på sig.
Vid toan är det bara att torka och lämna. Hade aldrig ställt mig och bråkat med ett barn över hur man blivit torkad eller vem som ska spola.
Bara att spola senare om det skulle vara så...
Det där med kläder då. Vi har provat hur många olika sätt som helst. För att ta några exempel:
1: Jag väljer kläder på kvällen och lägger fram. Barnet bestämmer sig för att tröjan är ful och tvärvägrar.
2: Vi väljer tillsammans ut kläder på kvällen. Barnet är hur nöjd som helst påkvällen men på morgonen kommer barnet på att nej, hen vill ha prickiga kläder idag. Och då ska allt vara prickigt: underbyxor, strumpor, byxor, tröja.
3: Barnet får välja själv från en låda där jag sett till att det bara finns passande kläder för årstiden. I det fallet kommer barnet på att hen absolut vill ha de randiga byxorna som råkade bli nerkissade igår och därför är oanvändbara. Inga andra byxor i hela världen är fina.
Barnet har en ganska stor garderob med massor av färger och mönster, men jag kan inte tvätta varje dag för att hen ska kunna välja fritt mellan allt. Och det är ju alltid det där plagget som är blött eller hopplöst smutsigt som hen absolut måste ha den dagen.
De dagar vi åker bil till dagis går det ju bra att gå ut halvnaken, och det har vi gjort flera gånger också. Men andra dagar måste jag gå 15 minuter med barnet, och då ska min ganska tunga jobbväska med, barnets väska och så barnet som väger 15 kg. Jag klarar inte att bära allt inklusive ett skrikande sprattlande barn den sträckan.
Väldigt många gånger per dag får barnet ligga och skrika bäst hen vill. Det går ju inte att göra hen nöjd, det är ingen ide att ens försöka, som i fallet med att man torkat rumpan fel. Det är ju inte en strid jag väljer, jag gör något som måste göras sen brakar helvetet lös. Även om jag bara struntar i det så är det så fruktansvärt jobbigt. Det blöder snart ur öronen på mig, och magsåret är inte långt borta. Och så har jag sömnproblem. Denna konstanta stress att snart bryter det loss igen, det knäcker mig.
Vi är alltid sena, vart vi än ska. Vi ska vara på dagis 8, men det skulle inte hjälpa om vi så gick upp halv 3. Vi skulle bli sena ändå. Man kan vara ute i hur god tid som helst, och ha klarat av tandborstning, påklädning, hårborstning, frukost och allt. Sen kommer det där sista, skor och jacka. Då kan ungen helt plötsligt slita av sig alla kläder och påstå att de blev blöta eller vad som helst. Då står man där och får börja från noll igen, precis när man tänkte åka. Samma visa är det oavsett vad vi ska göra.
Nu har jag inte läst mer än ts, men hur beskriver pedagogerna barnet på förskolan? Är det samma problem där eller finns problemet bara hemma?
Finns det bara hemma, kanske barnet kan välja ut kläder hemma på kvällen och gå i pyjamas till förskolan eller ta på kläderna där om pedagogerna accepterar detta. En treåring kan ju ta på sig alla klädena själv möjligtvis behöva hjälp med dragkedja och knappar. Troligtvis inser barnet att det inte är så kul att gå i pyjamas hela dagen och kommer frivilligt på att det är bättre att ta på kläderna hemma.
Just nu har ni kommit till att allt är en maktkamp. Förbered barnet så mycket som möjligt på vad som ska hända. Om det går låt barnet välja av de kläder som finns, skit samma om det matchar.
Byt av varandra när striderna är som värst, en ny vuxen kan lättare avleda, så gör vi på förskolan när vi har extra tuffa barn.
Välj att sova borta någon natt då och då om det går, om du är knäckt av sömnbrist.
Tusen tack för alla svar. Det är skönt att höra att det inte bara är jag som har en skrikig treåring, och det är skönt att höra att ni säger att det går över. Jag är positivt överaskad att så få dömt mig för trådstarten, jag trodde att jag skulle bli lynchad men behövde skriva av mig. Självklart vill jag inte ge bort mitt barn, jag älskar givetvis barnet och när det inte bråkas har vi jättekul ihop och hen är en fantastisk rolig och smart liten person.
Jag tar till mig alla råd jag fått och försöker tillämpa det jag tror kan passa hos oss. Idag provade vi igen att barnet fick välja kläder helt fritt, och det gick riktigt bra för en gångs skull. Sen blev det bråk om andra saker istället och vi blev sena till dagis ändå. Men klädvalet gick bra i alla fall.
Jaha, då var vi där igen. Förra veckan gick speciellt mornarna lite bättre. Barnet fick välja kläder helt själv och det var tydligen kul. Har försökt det tidigare med dåligt resultat men nu gick det bättre. Men nu har nyhetens behag lagt sig och efter att ha valt en tröja idag så skulle hen prompt ha byxor i samma färg. Exakt samma färg. Det finns inga sådana byxor och har aldrig funnits. Barnet fick tokspel och vi blev 45 minuter sena. Efter jag lämnat på förskolan bröt jag ihop och grät av utmattningen.
Barnet har också lugnat ner sig med toabråken men samma beteende finns kvar i många andra situationer. Hen får för sig att saker gjorts fel och att det ska göras om. Vi försöker hela tiden vara lugna och pedagogiska men det går inte alltid. Man har bara så mycket tålamod. Hur länge brukar den här perioden vara? Finns det hopp om att det lugnar sig inom en rimlig framtid? Barnet är väldigt tidig för sin ålder på många sätt och förstår och kan göra sig förstådd väldigt bra. Men när det låser sig så är det helt omöjligt. Det går liksom inte att nå fram.
Till Anonym (xxx):
Jag gillade ditt svar om regnvantarna och jag har försökt tillämpa det senaste veckan. Vissa saker kan jag förstå varför barnet vill "göra om", hen är nog lite av en perfektionist och det är jag också. Men ibland är det saker som "Du gick först genom dörren när vi kom in. Nu måste vi åka tillbaks till affären, handla igen och sen åka hem igen så jag kan gå först genom dörren." Eller andra liknade saker. Som någon skrev här ovan så känns det som att det ligger och pyr någon trots (gillar egentligen inte det ordet) som bara måste ut, och då blir det de mest absurda saker hen kräver.
Tack för alla snälla svar. Det värmer verkligen.
Hej!
Har inte läst mer än ditt inlägg men svarar ändå. Jag jobbar med barn med NPF diagnoser och de flesta beskriver småbarnsåren som du gör. Det är inte säkert att det går över. Läs böcker av bo hejlskov. Kontakta bup eller helst BNK om det finns på din ort. Be om en utredning, det finns hjälp och stöd att få! Kram!