ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Dagarna består till stor del av öppna förskolan babygung lunch med andra mammor osv. Sen har vi ju två stora barn så hon hänger ju med en del på grejer som rör dem. Jag sitter inte och tjatar med henne. Hellre tvärtom. Men känns ju skönt om det finns fler i hennes ålder som inte förstår ord. Att hon kanske bara är lite sen och inte helt utanför ramarna tänker jag.

En annan sak jag tänkt på ett tag är att när man busar tex kittlar henne eller hissar upp i luften så skrattar hon men hon möter då inte min blick utan tittar i taket/åt sidan och skrattar. Borde hon möta min blick i sådana situationer? Joint attention

Om det skulle visa sig något på 10 mån kollen så lättar en sten från mitt hjärta. Missförstå mig rätt, givetvis är min högsta önskan att hon är frisk, men att gå i denna ovisshet, med en ständig känsla att nått är fel, och inte få någon förståelse eller stöd är fruktansvärt. Och av alla vi träffat läkare barnpsykolog osv så är det ingen som säger något konkret. Det kan vara en autism, det kan vara nått annat, det kan vara bra.

Det enda jag fått veta, om jag inte missförstått, är att det inte rör sig om infantil autism. Då skulle hon tydligen ligga efter även motoriskt. Vilket hon inte tycks göra.

Jag förstår inte riktigt hur du menar? Att jag ska stå på mig med det jag ser???

Påven Johanna: jo jag ser allt. Men det 'negativa' är nog det som fastnar. Tyvärr. Jag gör det inte med flit.

Jag förstår.

Ja det är svårt att veta vad man ska tro. I många situationer saknas hennes samspel totalt. Och ibland känns hon nästan normal. Men motoriskt känns hon ändå adekvat för åldern.

Nån mer som har nån tanke eller erfarenhet runt detta att barn slutar 'lyssna'?

Jo hon 'blir sämre' när jag mår sämre. Svårt dock att veta vad som är hönan och ägget. Är hon sämre och jag ser det och blir mer orolig, eller är det jag som är sämre och hon känner det och agerar annorlunda? Eller förändras hon inte alls förutom i mina ögon?

Fel. Man kan visst börja se tecken och symtom så tidigt, om man är kunnig, och om det verkligen handlar om en autismdiagnos. Det finns flera signaler man kan testa kliniskt för att få reda på mer och man kan bedöma huruvida ett barn följer normalutvecklingen från spädbarnstid. Sen finns det många barn som inte visar något som bebisar men som sen ändå får diagnos. Att säga att ett 10 månaders barn som senare får autismdiagnos inte kan visa några tecken så tidigt stämmer inte. 

TS. Jag ser att flera här ovan dömer dig. Jag tror att du har en oro som gör allt svårare för dig och som skulle funnits där även om barnet inte visat några tecken enligt din åsikt. Men jag tycker inte det är samma sak som att din dotter inte kan ha några symtom på funktionsnedsättning. Av det du skriver tycker jag att man kan titta vidare på henne (som du ju nu bett en psykolog att göra, helt rätt) men samtidigt låter det inte som om hon har uttalade svårigheter just nu i alla fall. Att psykologen är försiktig med uttalanden är också rätt, då en psykolog som inte är specialiserad på autism (och det är sällan BVC-psykologer) troligen inte kan lika bra som tex en psykolog inom habiliteringen vad man ska titta efter. Sök habiliteringen själv, är mitt råd, och be att få ett möte med en psykolog som kan gå igenom kriterierna med dig och ta dig på allvar. 

Sen tycker jag som alla andra att du behöver få hjälp med din oro oavsett hur det är med din dotter. 
Lycka till vidare.