Inlägg från: Påven Johanna |Visa alla inlägg
  • Påven Johanna

    ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

    Anonym (helt sluut) skrev 2015-01-05 17:31:02 följande:

    Dagarna består till stor del av öppna förskolan babygung lunch med andra mammor osv. Sen har vi ju två stora barn så hon hänger ju med en del på grejer som rör dem. Jag sitter inte och tjatar med henne. Hellre tvärtom. Men känns ju skönt om det finns fler i hennes ålder som inte förstår ord. Att hon kanske bara är lite sen och inte helt utanför ramarna tänker jag.


    Hittills har hon ju inte varit sen med något alls. Så att hon skulle vara utanför ramarna på något minsta vis är det ju bara du som tror/fruktar. 
  • Påven Johanna
    Anonym (helt sluut) skrev 2015-01-08 18:05:39 följande:

    En annan sak jag tänkt på ett tag är att när man busar tex kittlar henne eller hissar upp i luften så skrattar hon men hon möter då inte min blick utan tittar i taket/åt sidan och skrattar. Borde hon möta min blick i sådana situationer? Joint attention


    Nej, i sådana situationer får man titta vart man vill. En del barn reagerar med blygsel när de blir busade med trots att de tycker att det är väldigt roligt. Andra blundar av skräckblandad förtjusning, en del spärrar upp ögonen och suger in luft medan andra ger upp höga tjut. En del kan börja gråta också beroende på dagsform. Det är inte viktigt hur de tittar, om de tittar eller vart de tittar - det har inget med autism att göra. 

    Har de som är ansvariga för de hjälpinsatser du får sagt något om prognos, tid och vad man kan förvänta sig gällande din väg mot tillfrisknande?
  • Påven Johanna
    Anonym (helt sluut) skrev 2015-01-16 15:41:54 följande:

    Om det skulle visa sig något på 10 mån kollen så lättar en sten från mitt hjärta. Missförstå mig rätt, givetvis är min högsta önskan att hon är frisk, men att gå i denna ovisshet, med en ständig känsla att nått är fel, och inte få någon förståelse eller stöd är fruktansvärt. Och av alla vi träffat läkare barnpsykolog osv så är det ingen som säger något konkret. Det kan vara en autism, det kan vara nått annat, det kan vara bra.

    Det enda jag fått veta, om jag inte missförstått, är att det inte rör sig om infantil autism. Då skulle hon tydligen ligga efter även motoriskt. Vilket hon inte tycks göra.


    "Vilket hon inte tycks göra". Din formulering låter förstå att du inte ens litar på det. Inget skulle bli bättre för dig om "något skulle visa sig" på 10-månaders kontrollen. Det är inte så det fungerar för människor med din problematik. 
  • Påven Johanna
    Anonym (helt sluut) skrev 2015-01-17 11:03:58 följande:
    Jag förstår inte riktigt hur du menar? Att jag ska stå på mig med det jag ser???
    Du lyssnar bara på det som du tycker kan bekräfta att du har rätt. Ser du ens vad vi andra skriver?
  • Påven Johanna
    Anonym (helt sluut) skrev 2015-01-17 11:25:18 följande:

    Påven Johanna: jo jag ser allt. Men det 'negativa' är nog det som fastnar. Tyvärr. Jag gör det inte med flit.


    Jag vet att du inte gör det med flit, men jag tror att det är viktigt för dig att bli påmind om hur du faktiskt agerar eftersom det ju är så du gör annars också. 

    Leker du någon gång med dottern utan att observera henne och känna dig ledsen över det du tycker dig se?
  • Påven Johanna
    Anonym (helt sluut) skrev 2015-01-18 08:42:08 följande:
    Jag förstår.

    Ja det är svårt att veta vad man ska tro. I många situationer saknas hennes samspel totalt. Och ibland känns hon nästan normal. Men motoriskt känns hon ändå adekvat för åldern.
    Men du har helt orealistiska förväntningar på hur samspelet ska se ut i den åldern och det har du för att du inte mår bra. 
  • Påven Johanna
    Anonym (helt sluut) skrev 2015-01-24 22:29:40 följande:

    Nån mer som har nån tanke eller erfarenhet runt detta att barn slutar 'lyssna'?


    Ja, jag. Ju mer och ju tidigare de förstår sin omgivning desto mer sådant dyker förstås upp. Numera kan hon säkert lukta sig till din oro. 
    Hur mycket/ofta håller du på att "kalla"på henne? Förmodligen så kommer din dotter att "ge igen" så fort hon över huvud taget kan.
  • Påven Johanna
    Anonym (helt sluut) skrev 2015-01-24 22:52:03 följande:

    Jo hon 'blir sämre' när jag mår sämre. Svårt dock att veta vad som är hönan och ägget. Är hon sämre och jag ser det och blir mer orolig, eller är det jag som är sämre och hon känner det och agerar annorlunda? Eller förändras hon inte alls förutom i mina ögon?


    Du mår sämre. Och du måste därmed få mer hjälp. får du det?
  • Påven Johanna
    Anonym (Blal) skrev 2015-01-25 15:40:07 följande:
    Fel. Man kan visst börja se tecken och symtom så tidigt, om man är kunnig, och om det verkligen handlar om en autismdiagnos. Det finns flera signaler man kan testa kliniskt för att få reda på mer och man kan bedöma huruvida ett barn följer normalutvecklingen från spädbarnstid. Sen finns det många barn som inte visar något som bebisar men som sen ändå får diagnos. Att säga att ett 10 månaders barn som senare får autismdiagnos inte kan visa några tecken så tidigt stämmer inte. 

    TS. Jag ser att flera här ovan dömer dig. Jag tror att du har en oro som gör allt svårare för dig och som skulle funnits där även om barnet inte visat några tecken enligt din åsikt. Men jag tycker inte det är samma sak som att din dotter inte kan ha några symtom på funktionsnedsättning. Av det du skriver tycker jag att man kan titta vidare på henne (som du ju nu bett en psykolog att göra, helt rätt) men samtidigt låter det inte som om hon har uttalade svårigheter just nu i alla fall. Att psykologen är försiktig med uttalanden är också rätt, då en psykolog som inte är specialiserad på autism (och det är sällan BVC-psykologer) troligen inte kan lika bra som tex en psykolog inom habiliteringen vad man ska titta efter. Sök habiliteringen själv, är mitt råd, och be att få ett möte med en psykolog som kan gå igenom kriterierna med dig och ta dig på allvar. 

    Sen tycker jag som alla andra att du behöver få hjälp med din oro oavsett hur det är med din dotter. 
    Lycka till vidare. 
    Så enormt onödigt att elda på en irrationell skräck för autism som grundar sig i ts eget dåliga mående. Ts har oroat sig för autism sedan dottern var en vecka gammal. Jag tvivlar på att särskilt många här är intresserade av att döma ts, snarare är jag och många andra angelägna om att hon får adekvat hjälp för sin egen skull men också för dottern som verkligen har startat i uppförsbacke här. 

    Jag tycker vidare att det är olyckligt att vuxenpsykiatrins personal så sällan tänker på barnen till föräldrar som mår dåligt. Jag håller inte med om bedömningen att det skulle vara nyttigt för ts att "vara hemma och arbeta sig igenom detta". Det är heller inte bra för dottern som blir granskad, bedömd och utsatt för tvära kast mellan känslostämningar hos ts när hon tycker sig se än det ena och än det andra. 

    Risken är nu stor att ts nu enbart kommer att se och läsa de delar av ditt inlägg som passar in på hennes rädsla och förstärka den. 
  • Påven Johanna

    Och det är sanningen du får, i alla fall av mig och jag har inte läst något av de andra som tyder på motsatsen heller. Hittills har du inte skrivit något om din dotter som jag inte sett både hos mina egna barn och hos alla andra bebisar jag någonsin träffat. Om något, så tycker jag att din dotter varit tidig med en hel del saker. Och det trots att hon är under det granskande och kritiskta öga som ditt mående tvingar dig att ha. 

Svar på tråden ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka