Är förlovning det enda som visar att han älskar mig? Hjälp!

Jag försöker innerligt att inte säga något, för jag vill ju att det ska komma från honom! Har inte sagt någonting alls, verkligen.

Men sen ligger tanken där och gnager, och jag mår så jäkla dåligt av att hela tiden tveka och undra. Och som jag sa, det har nog blivit en fix idé... Och jag är rädd för att om jag säger något, så visar sig mina farhågor vara sanna och han försvinner för då har jag ändå genomskådat honom och han slipper vara the bad guy. Eller att jag som ni säger pushar bort honom för att han helt enkelt inte var redo. Det är så moment 22 det här...

Han är verkligen en underbar kille, gör inte en fluga förnär. Men han har svårt att ta första steget, och de två egenskaperna är inte de bästa för min mentala hälsa för tillfället.

Hans familj har börjat hinta lite om giftermål och barn, och varje gång vill jag slänga något hårt på dem så att de inte får honom att känna sig tvingad...

Som jag skrev i början så har vi tillsammans jobbat på vår relation och det känns bättre än någonsin.

Men så säger rösten i mitt huvud att jag trodde vi hade det bra förra året också... Kanske är det mest mitt självförtroende som fått sig en törn, jag vågar inte lite på att jag är tillräcklig. Hade han friat hade han valt mig själv, men som sagt jag vill inte tvinga honom... Så då blir frågan hur jag ska komma förbi den känslan och tveksamheten? Kan jag få tillbaka det genom bara mig själv eller måste jag få ett "tecken" från honom?

Han kände att vi kanske glidit in mer i vänskap än kärlek, och mycket av det berodde på att vår vardag hade blivit mer ansträngd. Jag pluggade och hade nyligen flyttat från min hemstad (eller ja, vår då vi båda kommer därifrån) hem till honom, och hade inga vänner där. Så det blev att jag mest satt hemma och nästan väntade på honom och då kände han sig skyldig om han ville umgås med sina killkompisar eller behövde jobba över, för då hade jag ingen. Och det ledde till gräl osv Idag har vi båda flyttat tillbaka till vår hemstad nära familj och vänner och det har hjälpt väldigt mycket.

Vår relation är bättre än någonsin, det är den verkligen. Efter flytten som jag nämnde ovan så blev det en nytändning. Vi hade egna lov förutom det liv vi delar, vi var inte lika beroende av varandra. Jag fick jobb och möjlighet att hitta på egna saker med vänner som nu inte var flera timmar bort. Men just den här rädslan och tvekan på om jag är nog hänger kvar, och det är ju som du säger inte bra. Klart att det tar tid att läka, men jag börjar längta efter barn, och någonstans undrar jag nog om jag vågar lita på att denna relationen, hans kärlek, finns där för det. Han säger varje dag att han älskar mig, men i mitt huvud hör jag alltid frågan "är du säker?" när han säger det... Jag tror väl egentligen inte att han ljuger, men ändå är den där...

Jag får kanske ge det tid, som du säger. Men tålamod har aldrig varit min grej. Och samtidigt känns det som att jag håller tillbaka, som att jag inte ger allt i relationen för att jag har den där frågan i huvudet hela tiden. Är du säker...?