Är förlovning det enda som visar att han älskar mig? Hjälp!

Det är lika lätt att göra slut med en ring på fingret, håller du på att tjata så lär det bara driva honom längre bort.

Nej, det kommer inte att hjälpa!

Jag "tvingade" min man att förlova sig för jag trodde det skulle kännas mer "äkta" - det gjorde det inte. Jag tänkte att om vi bara gifter oss, DÅ kommer det bli bra och "på riktigt" - nej. Sista försöker var att om vi skaffar barn, DÅ måste det ju vara äkta kärlek.. Nu har jag allt det där, jag tvivlar fortfarande lika mkt, om inte ännu mer för nu får jag för mig oxå att jag har tvingat honom till detta som han inte alls ville..

Mitt råd är att du pratar med någon professionell ang din självkänsla o kanske att ni tillsammans pratar med en familjeterapeut.

Ju mer på du är mot honom ju mer kommer han att sluta sig!

Jag försöker innerligt att inte säga något, för jag vill ju att det ska komma från honom! Har inte sagt någonting alls, verkligen.

Men sen ligger tanken där och gnager, och jag mår så jäkla dåligt av att hela tiden tveka och undra. Och som jag sa, det har nog blivit en fix idé... Och jag är rädd för att om jag säger något, så visar sig mina farhågor vara sanna och han försvinner för då har jag ändå genomskådat honom och han slipper vara the bad guy. Eller att jag som ni säger pushar bort honom för att han helt enkelt inte var redo. Det är så moment 22 det här...

Han är verkligen en underbar kille, gör inte en fluga förnär. Men han har svårt att ta första steget, och de två egenskaperna är inte de bästa för min mentala hälsa för tillfället.

Hans familj har börjat hinta lite om giftermål och barn, och varje gång vill jag slänga något hårt på dem så att de inte får honom att känna sig tvingad...

Ett äktenskap ska komma för att relationen är bättre än någonsin. Inte för att laga något som är dåligt. Du mår inte bra i er relation, du mår till och med så dåligt så du uppvisar tecken på psykisk ohälsa. Han har visat en stark osäkerhet inför er relation.

Så ett äktenskap borde vara långt borta för er.

En ring skulle inte förändra ett piss.

Arbeta istället på ert förhållande. I ett bra förhållande så behöver man aldrig tvivla och aldrig vara rädd.

Han vill nog inte binda sig starkare i en dålig relation. Det är sunt. Utan han vill nog först bygga en grund så ni båda vet vad ni vill och känner trygghet. Du vet att han har tvekat, har var ärlig med det och du kan inte ändra på det. Istället för att kräva bevis för att han ska stanna så bör du ta varningen på allvar och arbeta på det som var/är dåligt i ert förhållande.

Han kan göra slut när som helst, ring eller inte, och det är ok. Vill du hellre att han känner sig låst med dig och stannar även om han inte skulle älska dig?

När min make friade så blev jag fantastiskt lycklig. Men hans frieri kom för att vi har en superstabil och problemfri relation. Han ville verkligen leva med mig resten sitt liv. Min lycka var total och bröllopet ett år senare var den bästa dagen i våra liv.

Om jag hade trott att han tvekade på vår relation och bara friade för att göra mig glad så hade jag skämts och mått dåligt istället.

Som jag skrev i början så har vi tillsammans jobbat på vår relation och det känns bättre än någonsin.

Men så säger rösten i mitt huvud att jag trodde vi hade det bra förra året också... Kanske är det mest mitt självförtroende som fått sig en törn, jag vågar inte lite på att jag är tillräcklig. Hade han friat hade han valt mig själv, men som sagt jag vill inte tvinga honom... Så då blir frågan hur jag ska komma förbi den känslan och tveksamheten? Kan jag få tillbaka det genom bara mig själv eller måste jag få ett "tecken" från honom?

Vet du varför han började tvivla på känslorna förra gången, vad som orsakade det?

Det är förhoppningsvis inte bättre än någonsin när du mår som du gör? :(

Det är bara ett år sedan som han tyckte att relationen var så dålig så han till och med flyttade. Ett år är ingen tid alls när det gäller relationer. Ni måste tänka på att relationen hade en så stor kris nyligen och ni behöver båda två tid att landa. Man går inte från att vilja lämna till att vara jättelycklig på bara några månader ;) Ge det tid.

När ni båda två känner er trygga och nöjda med relationen så kommer du automatiskt må bättre. Tveksamheten är naturlig och helt normal. Hade du inte varit tveksam efter en sådan kris så hade något varit fel på dig ;)

Se det så här, När du känner att en ring kvittar för er relation så är er relation stabil nog för nästa steg.

Så länge du behöver bevis så är det inte bra nog.

Han kände att vi kanske glidit in mer i vänskap än kärlek, och mycket av det berodde på att vår vardag hade blivit mer ansträngd. Jag pluggade och hade nyligen flyttat från min hemstad (eller ja, vår då vi båda kommer därifrån) hem till honom, och hade inga vänner där. Så det blev att jag mest satt hemma och nästan väntade på honom och då kände han sig skyldig om han ville umgås med sina killkompisar eller behövde jobba över, för då hade jag ingen. Och det ledde till gräl osv Idag har vi båda flyttat tillbaka till vår hemstad nära familj och vänner och det har hjälpt väldigt mycket.

Vår relation är bättre än någonsin, det är den verkligen. Efter flytten som jag nämnde ovan så blev det en nytändning. Vi hade egna lov förutom det liv vi delar, vi var inte lika beroende av varandra. Jag fick jobb och möjlighet att hitta på egna saker med vänner som nu inte var flera timmar bort. Men just den här rädslan och tvekan på om jag är nog hänger kvar, och det är ju som du säger inte bra. Klart att det tar tid att läka, men jag börjar längta efter barn, och någonstans undrar jag nog om jag vågar lita på att denna relationen, hans kärlek, finns där för det. Han säger varje dag att han älskar mig, men i mitt huvud hör jag alltid frågan "är du säker?" när han säger det... Jag tror väl egentligen inte att han ljuger, men ändå är den där...

Jag får kanske ge det tid, som du säger. Men tålamod har aldrig varit min grej. Och samtidigt känns det som att jag håller tillbaka, som att jag inte ger allt i relationen för att jag har den där frågan i huvudet hela tiden. Är du säker...?

Då kanske det fungerar att han lovar att han säger till i förväg om det börjar kännas åt det hållet igen innan det blir allvarligt. Då kanske du blir lugnare. Tänker även att om du får förståelse för varför han dröjde så länge med att säga det förra gången så kan det hjälpa...