Jag tänkte bara fråga er lite, ska få iväg våran remiss till Sahlgrenska nu.
Undrar bara om man bockar i att man kan komma på kort varsel, men just den tiden/dagen man erbjuds på det sättet, inte kan, åker man längst bak i kön då igen, eller står man kvar på samma plats?
Hej tjejer!
Måste fråga hur ni har gjort med frånvaro från jobb osv. när ni är igång med IVF. Har ni sjukskrivit er? Och när är isåfall bästa att ta en sjukvecka, mellan äggplocket och återförandet? Eller har ni kompat? Semester? Beror såklart också vad man har för typ av sysselsättning-hur långt man har att åka osv. Själv jobbar jag heltid inom vården och har 13 mil att åka till Sahlgrenska, så det blir ju hela dagar jag måste vara "borta" funderar en del på hur jag ska göra med frånvaron.
Nyfiken på hur ni löst det hela :)
Roligt att det verkar gå framåt för många av er!
Jag fick ett brev från sahlgrenska idag där de meddelande att remissen har kommit in och att jag kommer bli kallad inom 3 månader. Vågar man hoppas på att köerna har blivit kortare så att de kan hålla sitt löfte om 3 månader? Eller är det bara ett standardbrev?
Kul med en Sahlgrenska-tråd :)
Jag och min man är oförklarligt barnlösa och har fått vår remiss till IVF Sahlgrenska ivägskickad för två veckor sen. Ringde igår för att kolla status och då säger de att det nu är 5,5 månaders väntetid innan vi blir kallade till första besöket! Vi hade ju väntat med att få iväg vår remiss för vi var inte redo för ivf ännu. Men nu efter sommaren kände vi oss redo för nästa steg men då fick vi vänta tre månader efter slutsamtal där hon i princip bara sa "jaha det finns ju inget annat att göra än ivf, så jag skickar in en remiss"... Och nu 5,5 månader till! Känner mig lite halvknäckt just nu :( Men ser att flera av er blivit inkallade på avbokade tider, så jag tänker nog ringa igen och säga att jag kan komma in med kort varsel...
Men lycka till ni som är igång!
Idag kom bekräftelsen att våran remiss kommit, känns bra att veta att den kommit fram rätt. Nu är det ju "bara" denna väntan nu då...
Följer er andra så länge och håller tummarna för er som är mitt i det.
Hej!
Jag å min sambo har gått på utredning på kvinnokliniken i Gårda nu i sept-nov och det visade inga "fel" på någon av oss. Så vi blev remitterade till Sahlgrenska. Någon vecka senare ringer en barnmorska därifrån och undrar om vi vill vara med i en studie där de undersöker om det finns ngt samband mellan högt BMI och barnlöshet. Studien går ut på att halva gruppen får börja med IVF typ direkt (som ni skrev är det lååång väntetid annars, de klarar inte vårdgarantin) å den andra halvan av gruppen får pulvershakes (typ modifast el nutrilette) att äta i 12-16v (!!) och efter det får man IVF.
Imorgon ska vi på möte och då får vi reda på vilken grupp vi hamnar i.... Spännande och läskigt! Någon mer här som är med i studien?!
Skönt med bekräftelse. Speciellt när en läser om dem som inte fått det. Hoppas det går snabbt och bra för er!
Bara och bara. Det är inte lätt men förhoppningsvis kommer vi starkare ur det här. :)Vad spännande! Du får hålla oss uppdaterade om hur det går!
Vilken grupp hoppas du på? Får jag fråga vad du/ni har för BMI? Du måste absolut inte svara. Lycka till!
Jag ska på FET på tisdag! Tycker om barnmorskorna där, de är alltid sympatiska och snälla. Idag skulle en barnmorska förklara hur jag ska fortsätta med medicinera, och jag sa att jag hade koll, det var inte första gången och man hörde på rösten att hon verkligen hoppades att det skulle vara sista gången vi gick igenom detta. Sen önskade hon oss all lycka, att hon höll tummarna och hoppades på en bra julledighet.
hur många ggr har ni försökt?
Nu har jag fått mens också, det tog fem veckor från missfallet ungefär. Ringde Sahlgrenska (har ju gjort ett försök som slutade i MA i vecka 14 nu i november) och dom sa att jag ska börja spraya med Suprecur så fort jag får nästa mens och sen drar det igång igen i vecka fem eller något sånt.
Känns lite konstigt och läskigt, fick ju bara ut ett enda ägg, blev överstimulerad och hamnade på sjukhus, blev ändå gravid och fick sen drömmarna krossade i vecka 14 när fostret dött för länge sen. Hur ska man orka? Väntan är outhärdlig, att vara så rädd att det ska hända igen, att det inte ska bli några ägg alls, att behöva göra ett äggplock till, att vara den där "procenten" som ändå får missfall efter att ha sett fina hjärtljud i vecka sju? Jag förstår verkligen de som säger att par som inte kan få barn aldrig lyckas ta sig förbi den första inledande sorgefasen, för man har fan känslorna utanpå kroppen.
Och dom ringde mig med angående studien för att gå ner i vikt innan nästa IVF-försök. Var lite sugen på att vara med men det är så långt att åka varannan vecka i 15 veckor. Jag får göra det på egen hand istället :)