IVF Sahlgrenska Hösten/Vinter 14/15

Hej! Jag och min man står inför vårt andra IVF-försök någon gång i februari, beroende på när min mens kommer, för då ska jag ringa och bestämma med dom. Vi har för tre veckor sen fått MA i vecka 14 (fostret dog i vecka 9 typ) efter vårt första försök som slutade i en massa omogna ägg, flera som inte klarade kvalitetskontrollen och ett enda som gick att sätta tillbaka. Blev överstimulerad och fick vara hemma från jobbet i tre veckor etc etc, så jag är lite nervös inför denna omgång. Ska få Menopur istället för.. vad heter det? Dom där sprutorna som ser ut som Ovitrellen, ni vet. 

Tycker att dom har varit bra på Sahlgrenska, även om det tar väldigt lång tid att få komma dit. Från att vår privata gyn skickade remissen (december 2013) till att vi fick komma på första besöket tog det fem månader, och sen tog det ytterligare fyra månader innan dom hade tid att starta behandlingen i augusti i år. Vi hoppas på bättre lycka denna gång, annars vet jag inte riktigt hur vi ska göra. Adoption kanske, efter fem missfall är man rätt slut. 

Cegesi: Jag känner ju mig rätt knäckt faktiskt, orkar liksom inte med något av det men har inget val ändå. Att man kan bli gravid hjälper ju inte när jag inte kan fortsätta vara gravid därefter. Jag vet inte egentligen hur mycket bättre det är att vänta så länge eftersom nu väntar vi bara. Igen. Ja precis, Gonal-F. Har sagt att min man kommer få blanda medlen och suga upp i sprutor och grejer för jag pallar nog inte. Fick ta en fragminspruta om dagen i 13 veckor också, dom fick han ge mig för dom gjorde så ont. Så, sjuksköterskehatten på honom igen nu! 

Och grattis Sofiafia!! 

Nu har jag fått mens också, det tog fem veckor från missfallet ungefär. Ringde Sahlgrenska (har ju gjort ett försök som slutade i MA i vecka 14 nu i november) och dom sa att jag ska börja spraya med Suprecur så fort jag får nästa mens och sen drar det igång igen i vecka fem eller något sånt. 

Känns lite konstigt och läskigt, fick ju bara ut ett enda ägg, blev överstimulerad och hamnade på sjukhus, blev ändå gravid och fick sen drömmarna krossade i vecka 14 när fostret dött för länge sen. Hur ska man orka? Väntan är outhärdlig, att vara så rädd att det ska hända igen, att det inte ska bli några ägg alls, att behöva göra ett äggplock till, att vara den där "procenten" som ändå får missfall efter att ha sett fina hjärtljud i vecka sju? Jag förstår verkligen de som säger att par som inte kan få barn aldrig lyckas ta sig förbi den första inledande sorgefasen, för man har fan känslorna utanpå kroppen.

Och dom ringde mig med angående studien för att gå ner i vikt innan nästa IVF-försök. Var lite sugen på att vara med men det är så långt att åka varannan vecka i 15 veckor. Jag får göra det på egen hand istället :)

Grattis till alla plussare!! Gott nytt år, eller vad säger man?! :)

Det är svårt det där med tanken att ta en paus också. Jag vill lägga alltihopa bakom mig och inte se tillbaka för jag orkar snart inte mer, det här försöket i januari blir avgörande tror jag. Men samtidigt så är det ju så svårt att bara släppa det, för man blir ju inte yngre och det blir ju inte lättare? Får känslan av att vi kommer fortsätta försöka även om vi sagt att vi lägger ner alltihopa ifall det blir ett missfall till, eftersom konsekvenserna är så stora. Det enda som finns därefter är ju adoption vilket är ett stort, konstigt steg. Särskilt efter man blivit upplyst om hur vanligt det är med ren barnhandel i vissa länder som man kan köa till. Usch. 

Jag har så svårt att tänka mig att bli fosterförälder när jag inte har någon erfarenhet av barn alls, hur skulle jag då kunna försöka göra ett otryggt äldre barn tryggt? Ja ni fattar tankegångarna. Så det MÅSTE gå bra. Jag vet inte annars.

Hade varit skönare om man slapp ta några svåra beslut i livet, så att säga