Vaknade inatt vid fyra och hade ont i magen. Det kom blod som var som mens och kramper. Inne på akuten visade det hormon på graviditet men inget foster syntes. Jag var i 5+1 och livet känns hårt nu:( ska tillbaka på onsdag för att kolla hormon i blodet. Fler med tidigt missfall som kan dela med sig om hur de va? Och när försökte ni bli gravida igen?
Beklagar! 
För mig var jag i v.13. Jag anade att det inte stod rätt till, även fast det inte hade hänt något. Jag ringde till bm och berättade om min oro. Hon sa att så länge jag mensen hade kommit igång så behövde jag inte oroa mig. Jag bokade ändå in ett vul på privatklinik och det visade sig att fostret hade slutat utvecklas vid v6. Jag fick själv sedan ringa och blev slussad runt bland barnmorskor till slutligen kvinnokliniken. Ingen ville hjälpa mig och kände sig ansvarig för att hjälpa mig. ( Kändes hemskt i hela historien) Fick tid en vecka senare iaf på kvinnokliniken. Visade sig att det vara ett MA. Fick en tablett för att framkalla blödning och allt var över på en vecka.
Två veckor senare dock så börjar jag störtblöda under ett sjukhusbesök i ett annat ärende. In på kvinnokliniken igen och slutligen skrapning.
Nu har det gått ett halvår ungefär och vi är redo att försöka igen.
Jag beklagar verkligen :(
Jag fick mitt första missfall när jag var i vecka 10 (9+) Och jag hade blött smått innan men de sa att de inte var någon fara utan att jag hade känsliga kärl och pga en svamp infektion som jag hade retade det de mer. Men om de inte slutade skulle jag komma tillbaka. De slutade inte utan ökade men fick då beskedet att de gör inget utan är det ett missfall så är det, att jag inte kan springa till gyn akuten hela tiden och ta upp deras tid,fast de sagt åt mig att åka in. Så jag trodde allt var okej då ju. Men några dagar senare på midsommar så fick jag ett missfall där jag blödde ner allt :( Kläder och allt,hela golvet blev rött. Det var hemskt :( Bara skrek rakt ut och aldrig sett så mycket blod innan. Men de på gynakuten då var helt underbara.Mådde dåligt länge,först nu jag kan prata om det ordentligt typ. Hade en mens i mellan och blev sen gravid igen. Men blev också missfall :( Tidigare i vecka 6, tog inte de missfallet lika hårt. Men hade små blödningar men de kunde inte säkert konstatera missfall just då på akuten,utan fick åka till gynmottagning en vecka senare så hade hoppet kvar. Men fanns inget tyvärr där :( Sen väntade vi på en mens i mellan sen försökte vi igen och jag blev gravid direkt och nu har vi en underbar fin dotter på 15 månader. :) Men mådde väldigt dåligt psykiskt graviditeten med henne då jag hela tiden trodde jag skulle få missfall eller förlora henne så var riktigt jobbigt. Så hoppas att jag nästa gång kan njuta mer. Undrar du något så var inte rädd för och fråga. Ibland kan de nästan vara skönare och prata om det. Missfall är mycket vanligare än man tror och absolut inget man skall skämmas för eller tro man har gjort något fel, för det har man absolut inte gjort!!
Kram till dig!
Jag har haft två tidiga missfall. Säger bara bättre tidigt än sent. Skönt egentligen att inte behöva gå längre med ett foster det är fel på! Men tufft ändå känslomässigt. Det var lättare andra gången med missfallet.
Tänk att lycka kan vända och bara göra att livet raserar:( jag hoppades på att de skulle se nått i magen, och att detta bara va en blödning. Har fortfarande grav symtom ont i brösten..
Förstår att om man fått missfall kommer oron i nästa graviditet. Min känsla är nu skiter jag i att försöka igen.. men både jag och mannen vill ha ett barn till.
Tack för att ni delade med er <3
Jag har gått igenom ett missfall sent, jag var i vecka 19. Det började med att jag tyckte att det läckte vatten, åkte in och dom konstaterade en infektion men inget vattenläckage. Bara vattnings flytningar till följd av infektionen.
Fick antibiotika att ta till natten. På natten vaknade jag av sammandragningar. Ringde till gynakuten och dom sa att om det fortsatte till på morgonen så skulle jag komma in. På morgonen när jag gick upp kände jag att det definitivt läckte vatten. Då åkte vi bara in utan att ringa.
Undersökningen visade att det bara var pölar kvar av fostervattnet... bebin levde men nåt var fel. Inlagd på momenten och fick medicin mot sammandragningarna. Dom upphörde och jag fick antibiotika intravenöst. Fick så klart stanna på sjukhuset, natten blev lugn. Dagen efter så var det en massa prover som togs och mer antibiotika. Mina prover såg inte bra ut, infektionen svarade inte på antibiotikan verkade det som.
Andra natten vaknade jag och var kissnödig. Gick upp och blödde mycket. Kontroll av världens bästa läkare som sa att jag börjat öppna mig och att det inte fanns nåt att göra. Det var farligt för mig att fortsätta graviditeten och ett litet ben hade börjat titta ut.
Fick värkstimulerande medel efter att dagpersonalen kommit, tog ca en timme så satte det igång. Det gick rätt fort... allt kom ut och kvar låg jag med sorg och stark ångest...
Det tog 8 veckor innan jag fick tillbaka mensen och ytterligare ett par veckor innan det verkade normalt igen. Vi led fruktansvärt av det vi varit med om, jag har haft kuratorhjälp och samtal med den fantastiska läkaren flera gånger
Vi ville försöka igen så fort det bara gick... vi sörjde den lilla vi förlorat jättemycket med var fast beslutade om att försöka igen. Jag hade 4 riktiga cykler, sen blev jag gravid igen. Nu är jag i vecka 10 och givetvis fylld av oro, även om jag vet att risken avtar för missfall efter vecka 12 så vet jag ju också att man kan drabbas sent med... och jag kommer troligen inte kunna njuta av denna graviditet på samma sätt som jag gjorde förra gången.
För en vecka sen fick vi veta att det liv som växer där inne inet är ensamt, dom är två :) Enäggstvillingar :) Chockade och lite oförberedda på det är vi så klart. Men båda är så otroligt välkomna. Och tar vi oss förbi jul och nyår så är vi på andra sidan om den tid i graviditeten som vi var sist då det inte gick vägen. Kanske kan vi då andas ut lite grann.
Önskar er alla STORT lycka till och ta hand om er!
Å tvillingar. Hoppas du kan njuta av din graviditet trots de fruktansvärda du upplevt. Förstår att missfall så sent måste vara fruktansvärt. Jag vet ju hur jag mår nu, o då bara i v 5/6. Önskar bara att de här äckliga blödande slutar o vill bara att dagarna ska ta slut så brösten slutar ömma o påminna mig om vad som händer.
Trodde jag inte skulle ta det så här hårt:(
Har haft två MA. Första upptäcktes i v. 14 andra i v. 10, bägge på ultraljud. Tog det otroligt hårt och min tredje graviditet så oroade jag mig ifrån dagen jag plussade till bf+19 när min son föddes. Allt gick jättebra och det är så värt allt när man har sitt barn i famnen. Vi körde på direkt efter skrapningarna och första tog tre mån i mellan och andra sex mån senare då det gick vägen.
Är gravid med nr 2 nu i v. 8 och har haft bruna flytningar och är fruktansvärt orolig.. Tror inte det blir någon mer graviditet om den här går fel faktiskt. Ingen ska behöva gå igenom ett missfall, och speciellt inte mer än ett! Kram ts!
Nej missfall tar på kroppen o psyket. Jag känner skuld för jag vill ha min man hemma från jobbet då jag inte vill vara själv. Ska egentligen skriva till en tenta, men vill bara ligga i sängen och krama min man. Försöker tänka att vi ska pröva igen sen och se framåt. Måste ringa och avboka mvc, usch vill inte