Borde man avliva sjuka barn?

De behöver inte avlivas. De dör väl en naturlig död på egen hand om naturen får bestämma?

Hyckleriet som jag ser det är mer att det anses helt OK att aktivt mörda ett friskt foster i v.18 medan föräldrar inte har rätt att låta en naturlig död ske om fostret föds livsodugligt efter v.22. Och nej, man är inte livsduglig som jag ser det för att det går att hålla en vid liv med avancerad teknisk hjälp. Isf vore hjärndöda livsdugliga. Men visst är det även hyckleri att abortera ett foster med DS för fostrets skull om man sedan menar att en nyfödd med DS har ett intresse av att leva. Abort gör man nästan alltid för sin egen skull och inte för fostrets. Precis som man även skaffar barn för sin egen skull och inte för barnens. 

Nej men det är undantagsfall när läkare är så respektfulla. I de flesta fall kommer alla tortyrredskapen fram oavsett vad föräldrarna tycker. Min granne födde i v.25 och hon hade ingen som helst rätt att säga att inga insatser skulle göras. Nu sitter hon skild med en pojke som är förlamad, blind, döv, inte kan tala, inte kan äta, ingenting. Han kan dregla och himla med ögonen och that's it. Enligt läkarna är han "medicinskt färdigbehandlad" och nu får mamman lösa det här bäst hon kan. Hennes liv är förstört och hon hade inte ens rätt att påverka det. Själv säger hon det som jag också säger: absurt att hon hade fått mörda honom helt på eget bevåg en och en halv månad innan han föddes men hon fick inte bestämma att en naturlig död skulle få ske när han föddes livsoduglig. Själv skulle jag gå ut i skogen om jag började föda före tid nu när jag sett vad resultatet kan bli. Hu alltså. 

Jodå, om du som förälder ville att de skulle försöka rädda honom så menar jag att de ska göra allt. Jag hade bara inte velat det men hade inte respekterats. Det tycker jag är hyckleri i förhållande till aborträtten: att jag får välja att aktivt mörda ett fullt friskt foster men jag får inte välja att acceptera en naturlig död av ett som föds livsodugligt. 

Jag har sett den dokumentären tror jag, eller om det var någon annan. Jag tycker mest det är ren tortyr med slangar och tuber och nålar i alla kroppsöppningar för att eventuellt få ett liv som eventuellt kan bli bra eller så blir det precis tvärtom. Utgår jag från mig själv så hade jag hellre velat att mina föräldrar hade låtit mig somna stilla istället för att utsättas för denna tortyr i månader. Jag beundrar de som tar till sig barnen ändå eftersom jag tvivlar på att jag hade kunnat det om livet börjat med att få se sitt barn plågas i månader och jag bara varit tillåten att stå och titta på. Jag hade antagligen gått därifrån. Jag är alltså skeptisk till att gå emot naturen i fråga om prematura förlossningar men tycker att alla föräldrar får fatta beslut för sin räkning. Det är dem som ska bära riskerna och leva med konsekvenserna. Jag tycker också att samhället naturligtvis ska gå in med allt stöd efteråt, speciallärare och assistenter och vad som nu behövs. Samtidigt tycker jag att vi som har andra medicinetiska utgångspunkter också ska respekteras när vi faktiskt inte vet speciellt mycket om konsekvenserna av prematuritet. Hjärnan utvecklas mest under den sista tredjedelen av graviditeten så vad innebär det egentligen att missa den utvecklingen? Påverkan på nästa generation av prematuritet vet vi ingenting alls om. 

Att låta en naturlig död inträffa är inte att avliva någon. Min morfar dog vid 87 års ålder hemma i sängen genom naturens egen försorg - blev han avlivad menar du? 

Jag hade hellre avstått insatser för att rädda en prematur ja. Det är inte alla chanser att man får ett helt normalt liv som du skriver, det kan också bli tvärtom som det blev för min granne. Jag vill inte ta riskerna. En stor andel av prematurerna får större eller mindre skador och då har vi bara räddat dem så kort tid att vi inte vet nånting egentligen om vad som händer bortom 15-års åldern. 

Lidandet av en svårt plågsam behandling ska vägas mot lidandet av att avstå. För ett prematurt foster är det fråga om mycket kort tid innan det avlider utan insatser + att det knappast känner någon dödsångest + riskerna med att försöka rädda. 7-åring med influensa innehåller ingen av dessa komplicerande faktorer. Plus att det barnet har man redan knutit an till. Jag tillhör inte dem som "knyter an redan i magen", jag tar till mig barnet efter att det fötts och jag tror inte jag kan "ta tillbaka" ett barn efter att det varit skiljt från mig i flera månader om jag inte kände det innan. 

Precis det jag säger också. Jag reagerade på ett tidigare inlägg där det påstods att det är att avliva ett barn att låta en naturlig död ske. Det opponerar jag mig mot kraftfullt. 

Jag förstår att det är ditt svåraste beslut. Jag menar att de här är så svåra frågor att det finns inget rätt eller fel, bara rätt eller fel för den enskilda familjen och därför måste beslutet ligga hos föräldrarna.

Det finns inga prematurer som är födda i v.23 eller knappast ens före v.30 som är speciellt gamla mer än i enstaka undantagsfall. Att jämföra med sig själv född i v.34 är så dumt så man vet inte vad. Vi vet inte speciellt mycket om vad det innebär att vara född så tidigt att alla organ är outvecklade till den grad att de inte kan fungera utan konstgjord hjälp. Vi vet inte vad det innebär att missa hela sista trimestern då hjärnan genomgår sin största utveckling. Visste du att kopplingarna i hjärnan (som gör att den får sina "skrynklor" och de olika delarna börjar kommunicera med varandra) börjar bildas efter v.28? Innan dess är hjärnan i princip helt slät. Vi har ingen aning om vilka hjärnfunktioner som går förlorade om man föds tidigare, eller vilka sjukdomar och skador man kan utveckla senare i livet, men att tro att det inte spelar någon roll att man föds i v.23 mot om man föds fullgången är ganska naivt. Varför varar graviditeter nästan dubbelt så länge om det inte spelar någon roll?

Att även prematurer känner smärta och ångest (över sin smärta, ångest över döden är nog osannolikt) är bara ytterligare en anledning för mig att inte förlänga lidandet. Inte nog med att behandlingen är ytterst plågsam och pågår i lång tid, dessutom är grundtillståndet - att inte ha några organ som fungerar, inte kunna andas etc - rätt plågsamt. Att mamman får stå vid sidan om och klappa lite mellan slangarna och nålarna förefaller som en banal lindring för barnet och jag och min man skulle också bara lida av det. Men var och en borde få fatta sitt beslut, det är för svåra frågor för att ha någon annan lösning. För mig handlar det om icke-egoism att inte tvinga någon annan till svåra plågor för att jag inte kan acceptera att döden är en del av livet. För någon annan är det tvärtom. 

Fint att er son ändå klarar sig så pass bra! Det finns mycket vi inte vet något om vad gäller prematurer. Bortsett från det fysiska så vet vi nästan ingenting om det psykiska. Mina funderingar gäller mest den ganska omfattande forskning som säger att vi formas för livet under våra första tre år och speciellt hur vi behandlas under det första levnadsåret är av avgörande betydelse för vårt psykiska välmående som vuxna. Här pekar forskningen på behovet av närhet, omvårdnad, anknytning till samma omsorgsperson, stimuli etc. Om detta är så totalt avgörande för fullgångna friska barn, hur påverkas då prematurer som faktiskt inte kan få denna livsviktiga omvårdnad på ens när samma sätt pga att det medicinska kommer emellan? Kanske spelar det mindre roll eftersom den premature inte har samma medvetandegrad, kanske spelar det mer roll eftersom den premature är sjuk och i smärta? Vi vet inte.