Det är ju en stor jäkla skillnad på en zygot/ett embryo/tidigt foster som inte kan klara sig själv utan helt lever i och av en annan kropp jämför med ett fött barn som överlever på "egen hand".
En annan fråga man kan ställa sig själv när det gäller detta. Vad vill vi att våra skattepengar för forskning helst går till?:
Ser vi att de hellre går till att forska på foster för att få fram vilka sjukdomar dessa kan tänkas ha (ADHD, risk för psykisk ohälsa, alla typer av handikapp), så vi kan välja att abortera dessa om vi vill?
Alternativt att forska och satsa på möjlighet för foster att överleva utanför livmodern tidigare?
Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Men var går gränsen åt båda håll? När har vi gått för långt?