Hur kändes det att få ett plus efter flera års försök?

Vi försökte i 4,5 år. Innan ivf fick vi aldrig nåt plus, inte ens ett spökstreck. Sen under de fyra ivf:erna ville jag veta vad som hände i kroppen (eftersom vi är oförklarligt barnlösa ville jag få alla ledtrådar jag kunde få) så jag tjuvtestade. Under de två första ivf-försöken fick jag plus, men bara svaga som aldrig blev nåt (kemiska graviditeter, supertidiga missfall). Därför blev det liksom inget riktigt sånt där "shit jag är gravid"-moment utan hoppet växte fram långsamt vartefter strecket blev starkare vid det fjärde försöket.

Men sen har jag haft otroligt svårt att ta in det på riktigt också. Är visserligen bara i vecka 6 nu men strecket är numera starkare än kontrollstrecket. Börjar väl sakta förstå att jag är gravid just nu, men att vi ska få ett barn, få bli föräldrar och uppnå målet vi kämpat så förtvivlat för så länge - det känns otroligt avlägset. I så många år har man ju hållit nere förväntningarna för att skydda sig själv, svårt att ställa om. Det är nästan så jag förväntar mig nya hinder på vägen, och jag är väldigt rädd för missfall.

Samtidigt har jag faktiskt fått, precis som någon här ovanför skrivit, ett sorts lugn i kroppen. Livet har äntligen börjat gå framåt igen efter att ha stått stilla flera år. Jag har nog också fått nytt hopp om att någon gång, om inte denna, lyckas få barn. För nu verkar det ju som om jag åtminstone kan bli gravid.

För övrigt kan jag lägga till att vid de tre första ivf:erna kände jag ganska stort hopp och entusiasm efter återföringen och jag var väldigt engagerad, läste massa bloggar och annat om hur andra kände under ruvningen. Efter fjärde återföringen kände jag ingenting och jag kände mig relativt likgiltig under ruvningen fram tills jag strecket började bli lite starkare.

Lycka till med kommande försök! Det är nog värt det i slutänden.