Hej.
Är en tjej som är ofrivilligt barnlös sedan flera år och drömmer varje dag, hela tiden efter att få det efterlängtade plusset. Fantiserar om ibland hur det kommer kännas den dagen jag och min sambo förhoppningsvis får vara med om det.
Hur reagerade ni? Kände ni det på er eller var det som en helt vanlig månad tidigare, man får ett minus och strax därefter mensen?
Berätta gärna.
Efter minus på första IVF och minus på frysförsök och på IVF nr 2 bara resulterade i 3 ägg och dålig magkänsla!
Tiden stanna och jag trodde de 2 sträcken betydde negativt innan jag kopplade att det hade tagit sig.
Testade sedan många ggr fram till VUL i vecka 7.
Lycka till
Jaa efter 5års kämpande (5st inseminationer, 3st halvdanna IVFer och ett FET) så blev jag chockad samtidigt som jag var fullkomligt lugn..svårt att beskriva, men tror inte jag har förstått ännu utan går och väntar på vårt VUL den 23dje oktober, om ett hjärta slår då så tror jag att jag kanske lättare kan förstå!!?
Första graviditeten: Jag var i ett lyckorus, slutade i MA senare.
Andra graviditeten (nu): Svårt att acceptera det. Får vi verkligen behålla? Är detta sant nu? Kroppen kommer inte lura mig igen?
Jag trodde inte det var sant. Testade säkert 20 gånger. Var glad men väldigt orolig, minns första tiden som en mörk och dimmig tid trots att jag borde varit lycklig. Oron tog tyvärr överhanden.
Nu är sonen två och jag är oerhört lycklig och tacksam för varje liten sekund med honom. :)
Efter 11 års försök att få ett gemensamt barn, där vi även gjort misslyckade IVF försök. Så blir jag spontant gravid, hur det nu gick till 
Gick inte att förstå och vi fattade inget alls. Dessutom har vi åldern mot oss med..
Hade inga känningar och gjorde bara ett test pga mensen är så oregelbunden och skulle göra en röntgen och dom ville vara säkra att jag inte var gravid. Så dagen innan jag skulle göra röntgen gjorde jag graviditetstestet...Vilken chock...
Va ju bara ringa och avboka röntgen och ringa MVC. Dagen efter fick jag komma och göra ett ultraljud och konstaterades att jag var i vecka 7. Hade en jättebra graviditet, inte mått dåligt nåt alls och förlossningen gick hur bra som hellst...Nu är våran lilla sladdis 7 månader...Har även en dotter på 22 år
Vi försökte i 4,5 år. Innan ivf fick vi aldrig nåt plus, inte ens ett spökstreck. Sen under de fyra ivf:erna ville jag veta vad som hände i kroppen (eftersom vi är oförklarligt barnlösa ville jag få alla ledtrådar jag kunde få) så jag tjuvtestade. Under de två första ivf-försöken fick jag plus, men bara svaga som aldrig blev nåt (kemiska graviditeter, supertidiga missfall). Därför blev det liksom inget riktigt sånt där "shit jag är gravid"-moment utan hoppet växte fram långsamt vartefter strecket blev starkare vid det fjärde försöket.
Men sen har jag haft otroligt svårt att ta in det på riktigt också. Är visserligen bara i vecka 6 nu men strecket är numera starkare än kontrollstrecket. Börjar väl sakta förstå att jag är gravid just nu, men att vi ska få ett barn, få bli föräldrar och uppnå målet vi kämpat så förtvivlat för så länge - det känns otroligt avlägset. I så många år har man ju hållit nere förväntningarna för att skydda sig själv, svårt att ställa om. Det är nästan så jag förväntar mig nya hinder på vägen, och jag är väldigt rädd för missfall.
Samtidigt har jag faktiskt fått, precis som någon här ovanför skrivit, ett sorts lugn i kroppen. Livet har äntligen börjat gå framåt igen efter att ha stått stilla flera år. Jag har nog också fått nytt hopp om att någon gång, om inte denna, lyckas få barn. För nu verkar det ju som om jag åtminstone kan bli gravid.
För övrigt kan jag lägga till att vid de tre första ivf:erna kände jag ganska stort hopp och entusiasm efter återföringen och jag var väldigt engagerad, läste massa bloggar och annat om hur andra kände under ruvningen. Efter fjärde återföringen kände jag ingenting och jag kände mig relativt likgiltig under ruvningen fram tills jag strecket började bli lite starkare.
Lycka till med kommande försök! Det är nog värt det i slutänden.
Efter 3,5 år och ivf 1: lyckorus när vi blev gravida, märkte inget innan annat än en svår förstoppning, slutade i MA
4 års försök, ivf2: ömma bröst, trög mage, kände på oss att det tagit, lika stort lyckorus, missfall
4,5 års försökande, ivf3: vi trodde inte att det skulle stanna, förberedde oss på ännu ett MF eller MA, kände tidigt att jag var gravid med ömma bröst, trötthet och illamående, nu i vecka 30 och "väntar" fortfarande på att något ska gå fel. Tråkigt för det är ju nu man ska njuta :)
Det tog sig på första ivf-försöket för oss. Overklig känsla och jag vågade knappt tillåta mig att vara riktigt glad förän jag började känna bebisen i v 16. Innan dess var jag såå orolig över missfall. Jag kände mig väldigt tacksam och glad över att jag kunde bli gravid men jag tillät nog inte mig själv att bli sådär superlycklig som jag kan känna mig nu i v 34. Lycka till alla ni som kämpar för plusset!
Efter sex års försök lyckades vi med första IVF-försöket. Jag kunde inte sluta skaka och skratta/gråta om vartannat på en lång stund, hade inte vågat tro att det skulle fungera direkt. Det är fortfarande tidigt, går in i vecka 7 imorgon. Risken för missfall minskar i ganska stadig takt i början (fick den här länkad på ett annat ställe http://spacefem.com/pregnant/mc.php?m=10&d=14&y=14) så det försöker jag låta bli att tänka på.
För mig kändes plusset som en enorm lättnad.
Det kändes som en stor lättnad och så var jag förvånad över att det plötsligt funkade, overkligt. Inte så orolig för missfall då men tyvärr slutade den graviditeten i det. När jag nu är gravid igen har jag varit mkt mer orolig över att inte få behålla det den här gången heller...