pappan manipulerar barnet och jag förlorar. Är helt slut. finns det fler???

Barnet är på väg in i tonåren och ja det är inkopplat resurser. De har själva bekräftat min fasa. Hon är manipulerad.

Jag vet att den bästa medicinen är att bara gå med på saker. Men att samtidigt behöva vara utan mitt barn. Hur fixar man det?

Är inte ens arg, det är bara sorg nu.

Trodde att det var svårt stt leva med honom men att lämna honom var värre.

Mitt barn sägee inte längre jag tycker utan vi tycker. Vadå? Det är som ett galet krig. Jag har hela tiden följt de råd jag fått. Bara varit kort och gett honom vad han velat ha. Men nu... usch.

Vill tillägga då att det är konstaterat att detta är ett blidkande. Som de menade att det finns rätt många fall där den ena är hatisk och tar in barnet i det och allierar. Problemet här är ju att hon är så pass stor som hon är. Oavsett anledning, om det så inte är hennes sanna ord så är det det man följer. Så jag står i princip rättslös dessutom.

Hoppfull, jag känner så med dig! Detta är fruktansvärt och något som verksr rinna rakt genom alla lagstiftningar. Ingen bryr sig om att bandet mellan en förälder och ett barn bryts helt meningslöst. Jag har fått höra från alla instanser vilken bra mamma jag är och att jag gör helt rätt. Mrn det bränner och svider inom mig. Känner ibland för att bara ge upp.

Förstår vad du menar. Barnet får ju ändå bestämma och om han kan ha sådant inflytande. Är det lönt eller vänds det med mot mig????

Jag lever inte mitt eget liv längre.

Jag har förstått att vi är många men man känner sig ensam i detta. Hur ska min omgivning kunna förstå denna mardrömmen?

Tänker att man kanske kan nätverka, stötta, tipsa varandra.

Jag kommer att skriva mer ikväll när jag kan. Jag kämpar för allt vad jag är värd. Bakslagen bara haglar över mig. Det ena bärre än det andra. Frågan är bara hur mkt det hjälper att ta det till rätten. Barnets ord väger tungt. Tänker att jag ksndke förlorar mer än jag vinner.

Tack också för detta fina gensvar. Trodde inte det kunde få gå till så här bara.

Till dig som valde att kämpa.

Menar du kämpa som i rättegång el som i att se till att höra av sig, finnas till, påminna om att barnet är saknat, älskat. Kämpa för möten på socialen så att de kan hjälpa till. Allt av det gör jag, allt utom rättegången då alltså.

Innan när det rörde sig om värdsliga saker då gav jag mig för att inte bjuda på konflikten. Nu har jag dock fått rådet att kämpa på. Men de menar att ngn tvist hade jag knappast gått vinnande ur. Och om man spekulerar. Även om jag vunnit så innebär det inte att barnet inte skulle få träffa pappan. Han kan således fortsätta med detta och få barnets ord väger tungt så känns det rätt så hopplöst.

Det är en dröm att det goda ska vinna, att barnet självt inser vad som sker. Men just nu känns det som hjärntvätt.

Jag har stöd både bland vänner och professionella. De är på min linje, de tror mig. Möter man hela familjen så blir det ganska uppenbart vad som pågår.

Jag förstår vad ni andra menar med att anmäla. Problemet som tillkommer här är åldern. Hur får du ett barn som är på väg in i tonåren att bli hemma. Kan inte hålla fast. Att förklara rakt upp och ner vad jag tror hade mötts av total förnekelse i detta skedet. Med mindre barn så har man kanske större möjligheter att säga att så här är det. Hoppas ni förstår vad jag menar

Nej jag vill inte sitta och titta på. Jag väger för och nackdelar och funderar på om jag kan "rädda" mitt barn ändå.

Jag inser vilket helvete jag hade fått om jag dragit igång ngt sådant. Därför är det min sista utväg.

Vill du berätta om vad som hände? Drev du en process eller barnen fick själva upp ögonen?

Om du kan och vill berätta. Hur gick vändningen till. Var det större barn som stötte bort dig?

Var med om det där nu härom veckan m utvecklingssamtal. Jag som varit den som tagit hand om allt, ställt upp vad häller skolan, lyssnat, läst läxor. Jag satt som en idiot. Visste inget om någonting medan pappan var extremt övertrevlig mot läraren. Det var en sådan uteslutande och kränkande situation. I bilen brast det, tårarna rann. Har funderat på att ta upp det m läraren men det blir m fel. Det ligger utanför hennes jobb. Vet att han ringt ner henne. Helt plötsligt är han så engagerad. Inte i skolarbetet för det hade han noll koll på men i vår situation. Han vill gärna berätta om vilket tungt ansvar han tar på sig nu men man gör det ju för barnens skull. Om man däremot frågar, som när vi haft möten om varför? Vad är det som är fel då kan han inte svara utan svamlar tills man helt plötsligt hsr börjat prata om ngt annat. Standardsvaret kan vara att något måste vara fel eftersom barnet inte vill vara där. När resonemanget går vidare och vi kan konstatera att det inte är ngt fel. Då blir han trängd och börjar prata om annat.

Så har det varit genom hela äktenskapet med. Kan han inte stå till svars för sina handlingar så svarar han helt enkelt inte heller.