Den bästa medicinen är att säga till honom att om han nu gärna vill ha barnet på tex veckodagarna och du bara varannan helg. Dvs han hotar med detta för att göra livet surt för dig. Låt honom ta det. Säg ja jag går med på din deal om du anser det vara bäst. Då vinner han inte. Han vill inte åt barnet. Han vill åt dig.
Hur ser vårdnaden och umgänget ut? Handlar det om små eller större barn?
Jag håller med föregående. 'Parental alienation' är en allvarlig form av psykisk misshandel. Jag tycker INTE att man ska ge upp sitt barn till när denne blir misshandlad. Inte heller ska man rätta sig efter den misshandlande förälderns nycker.
Det man bör göra är det samma om som man skulle göra om barnet for illa på något annat sätt hos den andra föräldern. Man gör en orosanmälan och söker stöd hos socialtjänsten, söker hjälp åt sitt barn och håller det eventuellt kvar hemma efter umgänge (efter extremt noggrant övervägande såklart). Dessutom skaffar man sig den grymmaste familjerättsadvokaten som är specialiserad på 'parental alienation' och stämmer den andra föräldern på både boendet och vårdnaden.
Till dig som valde att kämpa.
Menar du kämpa som i rättegång el som i att se till att höra av sig, finnas till, påminna om att barnet är saknat, älskat. Kämpa för möten på socialen så att de kan hjälpa till. Allt av det gör jag, allt utom rättegången då alltså.
Innan när det rörde sig om värdsliga saker då gav jag mig för att inte bjuda på konflikten. Nu har jag dock fått rådet att kämpa på. Men de menar att ngn tvist hade jag knappast gått vinnande ur. Och om man spekulerar. Även om jag vunnit så innebär det inte att barnet inte skulle få träffa pappan. Han kan således fortsätta med detta och få barnets ord väger tungt så känns det rätt så hopplöst.
Det är en dröm att det goda ska vinna, att barnet självt inser vad som sker. Men just nu känns det som hjärntvätt.
Jag har stöd både bland vänner och professionella. De är på min linje, de tror mig. Möter man hela familjen så blir det ganska uppenbart vad som pågår.
Från början så gav jag också med mig. Mest för att lämna barnen utanför konflikten. Men han drog in dem i den om och om igen. Barnen visste allt från vad som stod i utredningar till exakt hur de skulle bete sig och vad de skulle säga som låter bra i en tvist.
Kämpat har jag gjort genom att alltid låtit barnen få veta att jag älskar dem oavsett vad de säger och gör. Gått på fruktansvärt jobbiga saker som utvecklingssamtal och skolavslutningar där jag visste att mitt hjärta skulle gå mitt itu eftersom inte mina barn ens skulle se åt min sida. Berättat om och om igen för myndigheter vad som pågår. Kontaktat advokat och drivit process. Och tro mig, mestadels så har det gått emot mig på vägen. Det är riktigt svårt att få folk att tro på en. Men sen var där EN person som inte fick pusslet att gå ihop. Som ledde till en utredning som var till min fördel. Med argument för föräldraalienation. Tror att det gör mycket att man träffar på rätt person. Under den perioden jag inte träffade mina barn så försökte jag nå dem på olika vis för att visa att jag fanns där för dem oavsett men de gav aldrig något gensvar mer än att de inte ville prata med mig(namn) för jag var dum. Och det fungerar ett tag men till slut kommer du att dra dig för de där samtalen. Att åter igen få ett nej.
Så är det föräldraalienation det rör sig om så har man nog inte mer än två val. Antingen kämpa eller ge upp, för ett tag i alla fall, tills barnet är äldre. För annars kommer man att gå under.
Om du nu har myndighetspersoner som tror på dig så har du ett case. Bevis samlar du på vägen om du inte redan börjat. Skaffa en dagbok och skriv ner allt som händer. Spara sms och dylikt. M.m. Ja det blir svårare om barnet är äldre men som föregående skriver så kan barnet få allvarliga men av att bli alienerat och bortplockat från sin ena förälder. Men du kommer inte komma någonstans utan att koppla in ett ombud och rätten. Så är det bara.
Så kavla upp ärmarna och kör på! Vad har du att förlora?? Nä just det, ingenting! Om du redan har förlorat ditt barn så har du bara allt att vinna.