Kvinna - har främmande karlar erbjudit dig praktisk hjälp?

ohh ja. Så ofta att jag inte ens orkar räkna alla gånger.
Men så jobbar jag i ett mans dominerat yrke och med 99% män som kunder. När jag ska sköta mitt jobb! så får jag ofrivillig hjälp ibland av kunder! 

Detta är alltså ett yrke som ibland kräver lite extra styrka och jag är lite under medellängd så jag kanske ser lite för klen ut. Men jag klarar mig galant ändå, men vissa karlar bara måste "hjälpa" mig. När jag uttrycker att jag klarar mig själv och påpekar att detta faktisk är mitt jobb och jag har gjort det tusentals gånger förr, så säger dem bara. - Ja jo jag vet, men jag vill bara hjälpa till lite. 
Tror inte att dem nedvärderar mig, men de litar inte helt heller på att en "liten flicka" klarar av ett mans jobb. Jag har vant mig, men det är så typiskt. 

Hela, jävla tiden. Står jag på tippen och ska lasta av dyker det upp en karl och ska hjälpa mig att lyfta (någon gång har det varit befogat och jag har varit tacksam - som när jag var ensam med en del stora möbler, som en soffa, en bokhylla och lite annat). Ska jag backa med släp någon annanstans än på min egen uppfart kommer det alltid en karl och ska vinka. När jag ska parkera husvagnen står karlarna mer eller mindre redo att ta över ratten. Jag har fått erbjudande om att hjälpa till att surra last på takräckena (och att få fast de förbannade takräckena), "goda råd" om vilken skruvdragare jag ska köpa, och mycket annat.

Det är klart att man är schyst och hjälper till där man kan, men varför tror så många män att deras hjälp och deras råd är helt ovärderliga och något jag/vi inte skulle klara oss utan?

Sann historia:
Jag var höggravid och jobbade i kiosk med lucka. En kund ville ha just den sortens glass, som låg i kartongen längst ned. Det var tillräckligt svårt i vanliga fall att nå, och med magen i vägen var det omöjligt. Jag ställde mig på tå, föste magen över kanten på frysboxen och sträckte mig ned. I nästa sekund låg jag med huvudet före i boxen, mammaklänningen runt höfterna, och bara mina ben och de rejäla mammatrosorna stack upp. Tur det fanns en till anställd där, som kunde hjälpa mig upp ...