Självisk pappa

Hej!

Lite input från en som haft en pappa som lämnade mycket att önska...

Min mamma eller andra släktingar har aldrig pratat illa om min biologiska far, trots att han betett sig som ett svin mot samtliga familjemedlemmar sen urminnes tider. Hur som, det har lirkats och curlats med honom med 'har förstår inte bättre' eller 'Han gör så gott han kan', har det hetat. Min bror fick när han var kring 12 år välja om han ville ha kontakt med honom mer, då vår bonusförälder sa 'Du vet att du inte måste träffa honom va? Det är ditt val nu'. Min bror valde att inte träffa honom mer än ett fåtal gånger per år efter det. Han har vart nöjd med det beslutet.

Från min egen synvinkel har jag alltid fått med mig det där tänket, även när det kommer till andra relationer i mitt liv. Dryg/otrevlig pojkvän = 'Han vet inte bättre'. Kompisar som behandlar en som skit = 'De menar inget illa' eller 'Hen gör så gott hen kan' osv.

Med hjälp av psykolog i vuxen ålder lärde jag mig att vissa människor beter sig som skit. Det är inte okej. Det är däremot okej för mig att bli förbannad, att säga ifrån och att skrika och protestera så mycket jag vill. Fungerar det inte så är det okej att skita i den personen, att bryta. Det kan låta hårt men jag ska inte behöva ta ansvar för en vuxen människas brister, särskilt inte om det är min förälder.

Jag hade behövt att min omgivning sa till mig 'Jag vet att hen beter sig som ett svin just nu. Det är inte okej att någon gör så mot dig. Du får säga ifrån och du behöver inte träffa hen något mer om du inte vill. Du ska ha människor omkring dig som får dig att må bra och det är INTE ditt ansvar att hen inte får dig att må så.'

Att aldrig prata skit om en människa som beter sig som just skit mot ens barn låter fint på pappret. Däremot är det nyttigt att spegla barnets känslor ex 'Jag förstår att du blir ledsen/arg/upprörd/besviken när hen gör så mot dig'.

Mitt råd är alltså: Sluta curla, tänk på att dina barn ist behöver känna att de har vuxna omkring sig som bryr sig, för det är vad de förtjänar. Den här sk pappan är inte en sån vuxen. Det vet dina barn, men det måste du också bekräfta.

Lycka till!

Vänta så den lilla räknas inte?

Lycka till med allt!

Jag tänker att den dagen de börjar upptäcka saker på egen hand så får man svara så gott man kan och hjälpa dem igenom det också. Kanske blir de besvikna på en, men det är klart de tar ut sin besvikelse på den enda förälder som finns tillgänglig. Så småningom blir de äldre och förstår mer. Min kille har så smått börjat undra hur pappa som tydligen jobbar så mycket, ändå inte har råd att komma hit. Jag svarar att jag inte heller förstår och att vuxna ibland gör saker man inte förstår. Och det är ju ingen lögn. Jag säger också att pappa ändå älskar honom, för det tror jag ändå att han gör på sitt eget skruvade sätt. I takt med att barnet blir äldre så får man prata om saken på annat sätt. Men just nu, som sexåring med stor längtan efter pappa är behovet störst av att känna sig älskad av pappa. Men visst skulle jag ljuga om jag påstod att det inte kändes de ggr barnet säger att pappa är bättre etc. Trots att jag förstår att det är ett utslag av saknad.

Den dagen du börjar förbjuda umgänge så lär det ju dock bli väldigt mycket mer intressant för pappan för då blir det prestige.

Blir lite nyfiken varifrån barnafadern kommer?

Btw vad gör pappan när barnen (sonen) fyller år?  Är förövrigt dottern lik pappan enligt dig? 

Du gör ju detta för dig själv OCH för barnen. Om barnen mår dåligt över relationen till pappa så mår du med dåligt. Det är en dominoeffekt.

Okej att han vill bo billigt. Men du kan inte låna ut din bil då du behöver den själv. Vad hade han tänkt göra med transponering då (vet att du inte har svar på den frågan i TS)? Och det känns dumt att ställa sådana frågor till honom som han ska tänka på själv. Att han inte tar barnen med sig till en storstad och hyr en stuga ut med en kollektivtrafik-linje så de kan åka och hitta på olika saker emellanåt. Gör ju inget om man bor i skogen då...

Och den lilla kommer ju inte vilja följa med om det större syskonet inte vill följa med...

Jag har funderat på om pappa inte krånglar såhär för att det inte ska bli något av det eller för att han förväntar sig att DU ska ordna upp detta åt honom?

Hej!

Jag känner igen mig i vissa saker du skriver.

Har i 8års tid mer lr mindre curlat mitt barns pappa som verkar förlita sig på att jag fixar allting kring umgänget.

Det tog mig såhär lång tid att inse att det inte gynnar ngn, inte mig inte mitt barn.

Jag hoppas det löser sig för dig. I mitt fall får inte mitt barn välja angående umgänget än, men det är förjävligt att man ska behöva ansvara för en annan vuxen människa.

Sköt ditt och gör det bästa för dig och dina barn.

Han får ta konsekvenserna av sitt beteende förr lr senare..

Jag läste bara TS nu.

Mitt råd till dig är: Lägg ner. Lev ert liv. Du gör det du tror är bäst för barnen men ÄR det verkligen bäst att känna sig som ett påhäng och bortvalda för att de inte uppför sig som han förväntar sig? Respekt förtjänar man och han har inte förtjänat någon, de ringde ju ändå på em?

En normal person hade inte betett sig så som deras pappa gjorde.

Fråga barnen om de vill träffa pappa, vill de inte, ta den striden med honom åt dem. Tala om att de inte vill längre så han behöver inte bemöda sig med att slösa några kronor på att komma till Sverige.

Låt dem tala med skolkuratorn eller bup om du tror att det kan behövas. Ibland är inte den ena föräldern något att ha utan är bara jobbiga för barnen. då ska man låta dem slippa.