Barnlös och cancer
Mest ett sätt att ventilera.
Det gör ont. 15 års försök att få barn. Från det att jag var 28.
Dåvarande sambo med så gott som obefintlig spermieproduktion. 3 inseminationer, 6 IVF försök med varierande tekniker. Endast 2 återföringar. Ingen graviditet. Sprucket förhållande, delvis på grund av barnfrågan.
Återupptar processen med nuvarande make efter några års paus. Äggdonation denna gång då åldern hunnit ikapp äggstockarna. En återföring med en graviditet, dock ett fördröjt missfall i vecka 10.
Krasch ner i ännu en av de helveteshål som hänger ihop med att vara bipolär. Elfte gången gillt. Kravlar mig ur hjälpligt. Nytt försök. Ingen graviditet.
I samband med gyn-undersökningar inför sista försöket remitterar gyn vidare för att undersöka ett sår som inte vill läka i underlivet. Elakartade cellförändringar. Operation där hälften av de yttre könsorganen tas bort.
Svar från analys av borttagna delar. Större förändringar än man trott. Uppgraderat till cancer. Nya undersökningar för att hitta eventuell spridning. Ny operation väntar. Hur mycket som behöver tas bort den här gången vet ingen.
Kvar i frys finns 8 fina embryon som väntar på nya försök. När? Är det ens möjligt? Eller är det så här det slutar, barnlös, med make och katter, efter 15 års längtan och vilja.
Tankarna tynger, och maler, och vill inte ge sig; även med att aktivt försöka styra dem till något annat.
Det känns irriterande att läsa om kvinnor som nojar över att inte ha blivit gravida på sex månader. Eller vars största problem är att välja rätt spjälskydd till det kommande barnet. Eller som gnäller över morgonillamående.
Samtidigt förstår jag dem, jag önskar att jag också kunde ha de bekymren, istället för att behöva brottas med det här.