Skäms för föräldrar

Jag har skämts för mina föräldrar jag också, så jag vet hur det känns. Med åren har jag kommit fram till att skamkänslan beror på att man på något sätt tar till sig förälderns "egenskaper", som om man själv skulle vara den som är/gör det "skamliga". Och så tror man att andra tycker att man själv är lika "skamlig" som föräldern.

Men så är det ju inte. Om du ser en alkoholist och en nykter person gå bredvid varandra, så ser du två helt separata personer med egna egenskaper. Du kan tänka att alkoholisten luktar och beter sig illa, men så tänker du inte om den nyktra personen. Du bedömer den nyktra personen helt och hållet utifrån den själv.

Så hur folk än tänker om dina föräldrar, så tänker de inte så om dig. Du blir bedömd utifrån dina egna egenskaper och handlingar, inte utifrån dina föräldrars. Var öppen gällande deras fel och brister, "Jag gillar inte alls att han flyttar in i en husvagn, men vad kan jag göra" men försvara dem på de punkter där du tycker att de blir orättvist behandlade, "Hon är jättebra med barnbarnen när hon är nykter". Om du agerar på det här sättet gör du tydligt för både dig själv och andra att du inte är som dina föräldrar, och att dina föräldrars misstag inte gör dig till en sämre människa.

Jag tror att det bästa sättet att slippa skamkänslorna är att vara öppen och ärlig. Det har i alla fall har hjälpt mig.

Man vänjer sig med att vara öppen. Och det är ju inte så att man säger "Hej jag heter Anna och min mamma är alkoholist", utan sen när samtalet så småningom kommer in på "Vad gör dina föräldrar då", så svarar man sanningsenligt, lite så att man känner efter hur mycket man kan säga utan att chockera den andra. En person som har båda fötterna på jorden och har lite livserfarenhet tycker knappast det är speciellt konstigt med alkoholiserade föräldrar. Jag tror till och med att det är svårare för en ny bekantskap att förhålla sig till dina skamkänslor än till dina föräldrars missbruk. Skammen är din, men missbruket är dina föräldrars, om du förstår hur jag menar.