Hej!
Är ett vuxet barn till två missbrukare. Vi bor i ett litet samhälle där alla känner alla. Nu ska min ena förälder som dessutom är bidragsfuskare (alla vet om det) flytta till en husvagn.
Tycker att det är så pinsamt!
Samtidigt vet jag ju att jag inte kan ta ansvar för dem att de gör sina egna val men de är så jobbigt!
Nån som har liknande erfarenhet eller tankar?
Mina föräldrar dricker och mamma är lite psykotisk i perioder. Jag har skämts för dem i så många år, jag har tagit ansvar för dem i så många år. Det är först nu som jag har börjat lära mig att det inte är mitt ansvar på nåt sätt, mitt ansvar är att ta hand om mig själv och min familj. Men det är svårt.
Mina föräldrar dricker och mamma är lite psykotisk i perioder. Jag har skämts för dem i så många år, jag har tagit ansvar för dem i så många år. Det är först nu som jag har börjat lära mig att det inte är mitt ansvar på nåt sätt, mitt ansvar är att ta hand om mig själv och min familj. Men det är svårt.
Jag har skämts för mina föräldrar jag också, så jag vet hur det känns. Med åren har jag kommit fram till att skamkänslan beror på att man på något sätt tar till sig förälderns "egenskaper", som om man själv skulle vara den som är/gör det "skamliga". Och så tror man att andra tycker att man själv är lika "skamlig" som föräldern.
Men så är det ju inte. Om du ser en alkoholist och en nykter person gå bredvid varandra, så ser du två helt separata personer med egna egenskaper. Du kan tänka att alkoholisten luktar och beter sig illa, men så tänker du inte om den nyktra personen. Du bedömer den nyktra personen helt och hållet utifrån den själv.
Så hur folk än tänker om dina föräldrar, så tänker de inte så om dig. Du blir bedömd utifrån dina egna egenskaper och handlingar, inte utifrån dina föräldrars. Var öppen gällande deras fel och brister, "Jag gillar inte alls att han flyttar in i en husvagn, men vad kan jag göra" men försvara dem på de punkter där du tycker att de blir orättvist behandlade, "Hon är jättebra med barnbarnen när hon är nykter". Om du agerar på det här sättet gör du tydligt för både dig själv och andra att du inte är som dina föräldrar, och att dina föräldrars misstag inte gör dig till en sämre människa.
Jag tror att det bästa sättet att slippa skamkänslorna är att vara öppen och ärlig. Det har i alla fall har hjälpt mig.
Jag har skämts för mina föräldrar jag också, så jag vet hur det känns. Med åren har jag kommit fram till att skamkänslan beror på att man på något sätt tar till sig förälderns "egenskaper", som om man själv skulle vara den som är/gör det "skamliga". Och så tror man att andra tycker att man själv är lika "skamlig" som föräldern.
Men så är det ju inte. Om du ser en alkoholist och en nykter person gå bredvid varandra, så ser du två helt separata personer med egna egenskaper. Du kan tänka att alkoholisten luktar och beter sig illa, men så tänker du inte om den nyktra personen. Du bedömer den nyktra personen helt och hållet utifrån den själv.
Så hur folk än tänker om dina föräldrar, så tänker de inte så om dig. Du blir bedömd utifrån dina egna egenskaper och handlingar, inte utifrån dina föräldrars. Var öppen gällande deras fel och brister, "Jag gillar inte alls att han flyttar in i en husvagn, men vad kan jag göra" men försvara dem på de punkter där du tycker att de blir orättvist behandlade, "Hon är jättebra med barnbarnen när hon är nykter". Om du agerar på det här sättet gör du tydligt för både dig själv och andra att du inte är som dina föräldrar, och att dina föräldrars misstag inte gör dig till en sämre människa.
Jag tror att det bästa sättet att slippa skamkänslorna är att vara öppen och ärlig. Det har i alla fall har hjälpt mig.