Jag träffade min sambo på krogen. Var en gemensam vän som introducerade oss, han drog raggningsrepliker om hästar (han har alltid vart med och skött sin systers) och hade tidigare under dagen haft sadelutprovaren ut så de bubbla han om 
På den vägen är det ;) Nu sitter vi här med hästgård (som visserligen bara jag äger).
Hur länge man har varit tillsammans har inte så stor betydelse skulle jag vilja säga. Så länge man känner att man kan sammarbeta diskutera o leva med varandras brister, för när ett barn kommer till världen får man verkligen börja sammarbeta och har man problem sen innan så löser inte ett kärleksbarn dem.
Jag och min man hade varit tillsammans i 3 månader när jag blev gravid trots p-piller. Vilket vände våra liv upponer totalt. Ingen av oss var redo för de, han var 21 o jag 23. Jag har väldigt mycket problematik i min familj med barnlöshet så när detta hände kunde jag bara inte förmå mig att ta bort de. Vilket han förstod, så vi fick göra de bästa av situationen och verkligen ge det ett helhjärtat försök. Idag 4 år senare står vi här gifta med hus och planerar syskon och är kärare än nånsin. Vi gifte oss i juni. Men Vi hade verkligen tur att vi funkade ihop för då kände vi inte varann så egentligen var de ett lotteri men magkänslan sa mig att den här killen är bra det här kommer nog funka så vi måste försöka och titt så bra de vart. :)
På tal om negativa sidor så har både jag och sambon ett humör som heter duga :P Vi lär oss att hantera det mer och mer och förstå varann under tidens gång, men givetvis har vi tjafs och bråk. Samt så är båda svartsjuka (otrohet och misshandel i tidigare förhållanden), men i slutändan så är vår kärlek så stark att det aldrig hotar vårt förhållande eller vår framtid.
Dock är det ju något man bör behöva tänka på när ett barn är till världen :)
Haha kom ju få att jag fråga alla andra hur ni mött era kärlekar utan att berätta min moderna historia (om någon vill veta ^^)
I Katrineholm där jag kommer ifrån finns det en slags skola för såna som vill utbilda sig till typ speciallist rörmokare eller kyltekniker och sånt... Så av den anledningen bodde min blivande sambo i Katrineholm i 1,5 år :) (han är här ifrån Värmland). Men jag tränade jättemycket förut och cyklade eller gick alltid till gymmet, det va en bit dit. Den där skolan låg rätt nära stan/torget, så det va ofta man såg nya killar i stan.
I alla fall, tidigt en morgon hade jag fått en vänförfrågan på facebook. Men brukar inte acceptera såna som jag inte känner, och denna kille har jag aldrig sett tidigare och vi hade 1 gemensam vän. Det är ofta dom här nya killarna i stan är klängiga och jobbiga, bara ute efter en sak, TYVÄRR! Men jag studerade hans bilder och han såg så himla snäll och intressant ut på något sätt. Så jag skrev till honom och frågade vad han var för någon filur. Han svarade på vad han hette och vart han kom ifrån, men va ändå inte övertygad. Så skrev han att han hade sett mig någonstans. Blev ju nästan lite rädd, men ändå lite smickrad :) Då jag tidigare levt i förhållanden med psykisk och fysisk misshandel så hade jag svårt att lita på killar. Men han bad mig om en promenad samma kväll som vi börja skriva. Och jag tackade ja, tänkte att han kan ju kanske vara en rolig kompis. Men det visade sig att det var bättre än så, han va den mest trevliga och fina person jag mött <3 Han sa till mig efter någon/några promenader att mig kan du lita på, jag är en bra kille. Hade svårt att tro det då, men jag förstår att han talade sanning nu. Är glad att jag frågade vem han var, och inte sket i den där vänförfrågan.
Ja nu sitter vi här och planerar ett barn tillsammans :) Helt galet! Oj va långt det blev.
Kramar!
Jag och min sambo har inte ens varit ilag ett år, men vi har känt varandra i ca sex år. Vi var vänner och har umgåtts tillsammans med hans ex(min kompis). Och när det tog slut mellan dom fortsatte vi umgås och utvecklades visst till något mer(kom även fram att vi hade känt så för varann innan dom började dejta). Var verkligen inte populärt och vi kände oss hemska och försökte sluta men tillslut gick det inte, vi ville helt enkelt ha en framtid tillsammans oavsett om jag blev av med en vän. Men vad gör man inte för kärleken? Nu planerar vi hus och barn och det kunde inte vara bättre!:)
Inte sådär jätteromantiskt men det är våran story:) era var lite bättre;)