Han slutar aldrig dricka!

Vill gärna inte att lösningen ska vara "lämna".

Hota med att lämna, slänga all alkohol eller prata med en terapeut, visst. Men att bara ge upp och "lämna" innan jag ens har försökt vill jag inte göra.

Grejen är också att vi inte bor tillsammans, han bor drygt 30 mil ifrån mig. Han dricker för övrigt inte alltid, han dricker på helgerna. Men det är mängden han dricker när han gör det som är problemet. Han anser att han har roligare ju mer han dricker, och då spelar det ingen roll vad jag tycker tydligen.

Men att ställa ultimatum känns som en möjlig lösning. Hans familj vet inte heller om det här problemet, skulle det kanske hjälpa att prata med dem? Han är nämligen livrädd för att de ska få reda på det. Men jag vet ju att de bryr sig precis lika mycket som jag gör. Så vad tror ni om det?

Att flytta för honom är inget alternativ, han är aldeles för hemkär. Jag bor som sagt i en annan stad.

Om jag skulle ställa ett ultimatum så skulle jag också hålla det. Jag tänker inte hamna där, aldrig i livet. Jag har aldeles för mycket jag vill uppleva och göra för att fastna där. Det är just därför jag inte ställt ett ultimatum förut.

Jag kan för övrigt inte ställa ultimatumet "mig eller vännerna", för det kommer aldrig funka. Däremot "mig eller alkoholen", om han då väljer mig så får jag helt enkelt hoppas att han är intelligent nog att välja andra vänner när han inser hur svårt det är att inte dricka.

Svar ja, alkoholism ligger i släkten. Men hen är nykter nu. Så jag är rätt säker på att en del kommer därifrån också.

Vi har haft nyktra diskussioner angående det. Han tror att sättet han dricker på är helt normalt, men han har aldrig haft någon som visat honom ett normalt sätt att dricka på, därav den skeva verklighetsuppfattningen. Han tycker att jag är "torr" för att jag väljer att dricka måttligt på exempelvis fredagen och vara nykter på lördagen. Han förstår inte att jag är den som dricker som en normal människa och att han har problem. Han skulle behöva en spark i arslet av verkligheten.

Han säger att han förstår problemet, i nyktert tillstånd och när vi är ensamma. Men så fort grabbgänget kommer in i bilden så är det "inga problem" eftersom "alla" gör samma sak.

Det är en fruktansvärd "macho"kultur i det gänget. De pratar till och med annorlunda när de är med varandra. De hetsar varandra till att dricka och beter sig rent allmänt som ett gäng 14-åriga mobbare i högstadiet.

Det var ett riktigt bra tips! Jag ska försöka mig på det! Jag måste bara samla mod att ta upp det med honom.
Jag har tidigare sagt att "du kommer bli alkoholist på riktigt om du fortsätter såhär", men han svarar med att "du kan vara lugn, jag tänker aaaaldrig bli det". Jag svara med att "det kan du ju inte bestämma själv, det är sånt som du inte kommer märka innan det är för sent" och får svaret "men jag tänker aaaldrig". Riktigt irriterande faktiskt.

Jag lider med dig, efter två år har jag verkligen insett att det är dit jag är på väg. Därav min plan att ta upp det med hans familj, som inte vet hur illa det är på långa vägar eftersom han aldrig skulle bli så full när dom är med. Och funkar inte det ställer jag ett ultimatum, sök hjälp, ta tag i ditt drickande annars drar jag.

Det där med vänner vet jag hur du menar, mina vänner älskar honom och tycker att han är världens finaste när han är nykter (vilket han också är), men dom håller med om att han är ett svin när han dricker, och undviker helst att bjuda in oss någonstans när det ska drickas alkohol eftersom de vet hur han blir.

Går det att söka hjälp för mig? Hos en terapeut tillexempel, så jag får lite tips om hur jag ska hantera det?

Det är precis det han inte förstår. Han verkar tro att alla missbrukare och alkoholister har satsat på att sitta där de sitter sedan de va 10 år gamla. Alla andra barnen drömde om att bli brandmän och läkare, utom Arne, för han ville dricka brännvinn på en parkbänk liksom.

Det är det jag vill få honom att förstå. Jag tänker inte ge upp en kärlek för att han dricker. Jag tänker däremot ge upp honom om han inte är beredd att ändra på sig.

Hur ska jag tackla det utan hans familj? Jag vet ju att det är där skon klämmer, jag kanske kan säga att "om du inte bättrar dig så måste jag prata med dem"? Då vet han ju iallafall att jag kommer göra det om han inte söker hjälp.

Jag skulle behöva lite mer i ryggen innan jag tar upp det, tillexempel vilka kriterier man måste uppfylla för att räknas som alkoholist. Eller ännu bättre, få honom att prata med någon som varit där och slutat. Kan man göra det på något sätt? Tillexempel ta kontakt med AA?