Umgängesproblem

Och ts kan ha problem med att sitta på tåget i timmar både fredag och söndag varannan helg.

Så du har åkt tåg sammanlagt tolv timmar (1,5h x 4 = 6, 6 x 2 = 12) i månaden i sju år, det blir totalt 12 x 12 = 144 timmar per år. I sju år blir det 144 x 7 =  1008 timmar. 1008 timmar motsvarar 42 dygn (1008/24).

TS du har suttit på tåg i 42 dygn av ditt liv.

Jag tycker du har all rätt att få vila lite nu.

Ok, vad bra, då ligger bollen hos honom nu.

Att ändra en överenskommelse utan att vara överens, om än en tyst såsan, kan stjälpa Ts.

Hon har ju fått besked om att deras umgängesavtal kan anses som föråldrat pga att pappan flyttade och därmed ändrade avtalet han med så att säga

Hur har det gått?

Jag stod på mig ang att vi skulle dela 50/50 så förra gången vart det "som jag ville".
Däremot så berättade vårt barn att pappa hade sagt att mamma sa att om inte jag gjorde som hon sa fick jag inte träffa dig mer.. Det kändes trist att få återberättad. Försökte förklara för hen så bra som möjligt.
Sen av någon anledning så skulle hans fru prompt prata med mig när de lämnade barnet förra söndagen.
Då var jag en oansvarig mamma som tillät mitt barn åka bil i söndagstrafiken eftersom "de andra bilisterna körde som galningar"

Suck.

Jag sa även då att allt han behöver göra är att ringa familjerätten.
Spola fram en vecka senare och jag har inte hört ett knyst.
Klagar inte! 
Men det ska bli intressant att se om tjafset börjar igen på torsdag.
Med tanke på att han inte var intresserad av att dela 50/50 utan bara "ställde upp just den helgen på det".

Så ja. Just nu har jag ingen aning. Vi har fortfarande inget avtal.
Men å andra sidan har jag sluppit all kontakt med honom i lite över en vecka.
Och det har varit väldigt skönt!

vet inte om någon är kvar.
idag var jag och pappan på gemensamt medlingssamtal vilket avslutades med att pappan skrek på mig hur vidrig jag är, viftandes med ett block i ansiktet på mig.

Har fan aldrig trott människan skulle slå till mig men just då gjorde jag det.
En av medlarna ställde sig mellan och eskorterade ut honom ur rummet.
Sen höll de kvar honom i tio minuter så jag kunde avlägsna mig från området.

Trodde aldrig det skulle eskalera så grovt faktiskt.
Så nu är jag riktigt orolig för vårt barn.
Och undrar hur människan mår egentligen.
Han har inte träffat sitt barn på snart 6veckor och verkar inte finnas någon lösning i sikte.
Han avslutade iallafall med att skrika att han minsann ska ta ungen ifrån mig och att jag aldrig skulle få se henne igen.
Trist.
Och jag måste stå och förklara för min älskade unge att h*n inte ska träffa pappa denna helg heller.

Då kanske det är bra att dottern inte träffar honom om han är så instabil?

Ja så är det ju. Men jag blir såklart ledsen för vårt barn. I slutändan påverkas h*n av allt det här och vet att mamma och pappa bråkar.

Men shit! Det är inte en normal reaktion. Du begär liksom inte månen utan du begär att ni ska dela lika på ansvaret om ert gemensamma barn. Det är inte för mycket begärt.

Hans reaktion kommer vara en last för honom speciellt eftersom du har vittne på att han har hotat med att ta barnet i från dig. Men jag förstår att det var obehagligt och att det är jobbigt att ni inte kan komma överens.