Hur hanterar man sorgen?

Jag och min sambo bestämde oss för att vi var redo för ett gemensamt barn (jag har en och han två sen innan). I juli började vi, och i slutet av månaden plussade jag! Lyckan var total, jag levde i en bebisbubbla.
Hela livet kändes perfekt, det skulle passa perfekt att få en unge i mars/april. bra utspridning på barnen,,,

Ganska tidigt började jag oroa mig för missfall, kan inte säga varför, en känsla... och visst, i v 5+4 kom första bruna flytningen. Det höll på i två dagar, då blev det bod med lite klumpar i.
Dum som man är googlar man... pendlar mellan tvivel och hopp. Jag o sambon åkte in på fredagen till sjukhuset, blev undersökta. Läkaren kunde inte säga bu eller bä då inte ett foster kan synas på ultraljud så tidigt. jag tog blodprov, tre dagar senare, dvs, idag, åkte jag tillbaka. dom jämförde blodproverna. Doktorn sa, allt ser bra ut hormonerna har ökat som de ska... ändå, på ultraljudet ser han blod i livmodern, ser fostersäcken, men den är alldeles för slapp o konstigt formad. Inget foster syns. Jag får tabletter för att skynda på utdrevet....
jag vil inte ta dom, men måste...

nu ligger jag här. det har gått 3 o en halv timma. lite har kommit ut, men inte så mycket, magen krampar bara lite. vågar knappt gå på toan. rädd. vill bara bli av med allt blod!! Vara "ogravid" så vi kan bli gravida igen.... om jag vågar...

Det värsta i all detta är att jag stänger ute min sambo. Jag kan inte med att han tar på min mage eller nästan rör mig. känns som att jag har gjort han besviken, att missfallet är mitt fel. Jag går igenom sorgen ensam, mot hans vilja, Allt känns bara svart... hur ska jag ta mig ur detta mörker??
fler liknande situation?