BIM September 2014

Tro mig, jag försöker stötta honom. Men enligt han själv så vill han inte prata om det eller tänka på det. Men när jag låtsas som inger så som han vill, så tycker han inte jag bryr mig

Tro mig, jag försöker stötta honom. Men enligt han själv så vill han inte prata om det eller tänka på det. Men när jag låtsas som inger så som han vill, så tycker han inte jag bryr mig

Som jag innan skrev, när jag försökte prata om det var det fel, då ville han inte. Och när vi inte pratar om det, utan bara beter mig som vanligt, då är det också fel för då bryr jag mig tydligen inte. Inga kramar eller pussar, då är jag överdriven (och det brukar det bli gott om annars), och när jag struntat i att pussa och krama honom, då bryr jag mig inte igen. Antingen visar jag för mycket kärlek eller för lite, ett mellanting finns inte för då beter jag mig konstigt enligt honom. Jag förstår att han är totalt sönder inom sig, att han känner skuld, att han är ledsen, det märkstydligt trots att jag inte vill att han ska känna så. Mem jag förståt honom. Men oavsett hur jag är, så är det tydligen fel.

Och som du tidigare skrev om att JAG ska stötta HONOM: jag försöker, så gott det går, så det behöver du inte peka finger mot. Men när det inte duger att vara inom hans synhåll för det är fel, så antar jag att det är bäst att hålla mig undan, och då är det fel. Det tar på mig också, jag är också en människa med känslor. Det tar hårt på mig att veta att vi kanske inte kan få barn naturligt. Vi är faktiskt två om detta. Och att sedan få skit av honom oavsett vad jag gör, det blir bara värre.

Och du som ändå vet så mycket och pekar finger om hur jag ska göra: exakt HUR ska jag bete mig? För som jag innan skrev, vad jag än gör så är det fel! Och du verkar dig veta exakt hur det ska gå till eftersom du hade så många åsikter. Efter 14 försök till det vi vill mest i livet, utan framgång, får vi reda på att han har för få spermier. Vi blir totalt ledsna båda två. Stöttar på alla sätt och vis, vi pratar om det men det är tydligen fel. Vi pratar inte om det, det är tydligen fel. Jag får inte ens röra honom, knappt se åt hans håll, för det är fel. Men när jag inte er eller killar åt honom, då är det fel. Med tid sedan innan bokad den 10 september för att kolla med. Hur FAN ska jag göra SecretlyMe?

Förbannad? En aning. Glad för tips jag får, men som jag skrivit att oavsett vad jag gör så är det fel, så att peka finger åt hur jag ska göra blir bara konstigt. När du skrev att det är JAG som ska stötta HONOM, rann det över. Vi är två om det. Att inte tillåta mig känna något och bara stötta honom trots en massa skit tillbaka, det går inte. Uppenbarligen så har du inte försökt värst länge och verkar tro det är en dans på rosor, men oj vad fel du har. Att strunta i sina egna känslor vid ett sådant tillfälle är en omöjlighet. Och just kommentaren att JAG ska stötta HONOM just nu, den knäcker bara.

Förlåt SecretlyMe för reaktionen och för vad jag skrev, det är så mycket känslor och jag får spader av att inte kunna prata med någon om det. Bättre idag. Vi åker spontant iväg på racing, ett gemensamt intresse. Det ska bli bra av detta

Som du kanske missat så har jag bett om ursäkt. Men att höra att det är JAG som borde stötta HONOM när jag försökt på så många olika vis och ändå får skit för det, bland annat får höra att jag ska strunta i mina känslor ett tag för det är min partner som har det jobbigt, det slog hårt. Man är två som går igenom detta, inte bara en. Och då jag blir totalt ignorerad av min partner eller skriken på, så tar det ännu hårdare att få en så opassande kommentar. Det är i sådana här lägen man behöver varandra som mest. Och att bli ignorerad av sin partner då, samtidigt som man inte har någon annan att prata med,är så satans tufft. Han har det asjobbigt, det förstår jag, men det innebär inte att han har rätt att bete sig hur fan som helst och att jag ska sitta och hålla käften och hålla in på mina känslor, för att det är synd om honom. Det är en omöjlighet. Man måste få reagera, men jag bad till och med om ursäkt för reaktionen. För jag inser att ni bara vill hjälpa, även faat det ibland blir fel. Men eftersom jag bidrar till att du inte tycker sidan är trevlig eller peppande, så lämnar jag den. Ni kan ta bort mig från BIM-listan! Lycka till alla här. Hoppas det går vägen för er

Har alltså nu, som 20 år gammal, fått veta att jag och min partner aldrig kommer kunna göra barn på egen hand. Känner mig inte hel längre.

Tusen tack alla ni fina! Mannen har väldigt få spermier, som dessutom är avvikande. Det var informationen vi fick. Har fått papper där vi kan läsa en massa om IVF, samt ett besök bokat för att få ytterligare information om det. Med mig gjordes en vanlig gyn-undersökning, samt blodprov för att kolla om jag hade ägglossning, och det var inga problem där. Det tog hårt på krafterna. Idag har vi en återhämtnings- och mysdag hemma, där vi njuter av varandra och våra hundar. Kändes behövligt.

Åh jag hoppas det kommer gå så lätt för oss också! Det lös upp vår dag en hel del! Ett litet mirakel såhär efter snart 1,5 års aktivt försökande hade ju inte varit fel. Åh som jag hoppas och längtar efter vår tur, om den lyckas bli av. Får fjärilar i magen bara av tanken

Många som håller igång denna tråden fortfarande, så roligt... Önskar alla som plussat grattis och lycka till, och till er andra kämparna, jag håller tummarna för er. Kanske inte så många som minns mig, var ett bra tag sedan jag var inne. Det går inte så bra för oss. Vi försöker fortfarande, sedan ett och ett halvt år tillbaka, men vårt första barn.
Påbörjade utredning för några månader sedan, blev lovade svar om mannens simmare i slutet av november men har fortfarande inte hört något. Legat på och ringt men fått till svar att dom hör av sig, så jag behöver inte ringa fler gånger. Lite trist när man får ett datum då besked ska ges, och det istället hinner gå ytterligare tre månader med försök, besvikelse och gråt. Nu har mannen lyckats tjata till sig telefontid med läkaren vi får hjälp av imorgon förmiddag, aldrig varit nervösare. 
Hoppet är väl i stort sett borta, vardagen blir mer och mer deppig, Tankarna ligger vid bebis hela tiden. Men för att få lite glädje i vardagen surfade jag mig in här för att iallafall få läsa om alla som faktiskt lyckas, är så himla glad för er skull.
Det finns ingen önskan i världen som är större än vår önskan om en liten bebis.
Tänk, tänk, tänk om vi någon dag kommer få vara med om den lyckan. Tänk den dagen då det dyker upp det där efterlängtade plusset på stickan. Tänk den dagen då jag inte kommer gråta pga att vi inte lyckas.Tänk den dagen då jag kommer få kämpa som en galning med förlossningen. Tänk den dagen då jag får upp vårt alldeles egna, nyfödda barn på bröstet. Åh som jag längtar!! Men sen kommer mitt "tänk om jag aldrig kommer få uppleva det". Och där kommer tårarna igen. Ja drömma får man iallafall göra.
 

Gav mig tusan på att det skulle gå, fram tills det blev si och sådär men utredningen. Vår läkare verkar tycka det är som en fis i rymden med att man inte kan bli gravida, känns som han rycker på axlarna och tänker "sånt som händer". Känns inte som vi blir tagna på allvar och det har fått mig att tappa all kraft. 
Jag vill att vi ska lyckas mer än något annat, men det känns verkligen inte bra.
Håller tummarna för att ni lyckas snart, oavsett om det händer av sig självt eller med hjälpmedel! Kram 

Och då kom samtalet. Det samtalet jag aldrig ville ha. Men nu vet vi. Nu vet vi att dessa försök vi gjort i ett och ett halvt år faktiskt var helt förgäves. Hur rätt vi än hade prickat ägglossningen så fanns där inga spermier som kunde befrukta äggen. Nej, bryta ihop och förhoppningsvis ta oss upp igen. Aldrig varit såhär tom på känslor.

Vi fick veta att det inte fanns några spermier, inga alls verkligen. Det är inte jättevanligt, varför vi? Varför? Varför? Varför?
Alternativen för oss lyder 1. Anonym spermiedonation 2. Adoption 3. Inga barn alls.
Min sambo vill utesluta alternativ 1 omedelbart. Han känner att han inte kommer se det barnet som sitt barn. Han anser att det kommer vara mitt och en annan mans barn. Jag förstår hans tänk, men samtidigt blir jag så himla ledsen och frustrerad på honom.
Allt snurrar, jag vet varken upp eller ner. Tack ni fina för ert stöttande, känns skönt att ha er då mina riktiga vänner är ganska oförstående och obrydda. Om man nu kan kalla dom riktiga vänner! :(

Jag vet inte, alla möjliga tankar har slagit mig det senaste dygnet.
Jag vill att vi tillsammans ska kolla på graviditetstestet och få ögon fyllda med glädjetårar då vi får veta att vi väntar barn. Jag vill ju verkligen uppleva en graviditet, gå runt med en vacker bula på magen och känna små sparkar, en otrolig längtan och nyfikenhet på vem det är som gömmer sig där inne. Jag vill vara med om en förlossning, jag har en så enorm längtan efter att föda mitt barn. Jag vill känna den enorma smärtan för att ögonblicket då jag får upp mitt barn på bröstet helt och hållet glömma bort hur ont det faktiskt gjorde.
Min man vill ju absolut inte gå med på spermiedonation, då han säger att han inte kommer känna sig som en far till barnet, och jag förstår honom. Av just den anledningen så är jag också lite negativ angående spermiedonation, även fast jag hade sett detta lilla barn som vårt eget, mitt och min mans. 
Jag vill ju så klart inget hellre än att skapa ett litet liv tillsammans med min man, men det är som sagt uteslutet nu. Och det enda chansen att få uppleva graviditet och förlossning är via spermiedonation. Därav gör det mig så himla ledsen. Jag förstår hans tänkande, men jag hade sett barnet som vårt, min och min mans. Därav hade jag inte haft några problem med det. Men vi är ju två om det, så vi måste ju lyssna på varandra. Ett "jag vill inte" av min man känns mycket starkare än ett "jag vill" av mig i detta läget, anser jag,
Adoption är inget som jag just nu vill tänka på. Det är för mig hela grejen, att vara gravid, föda fram barnet, och sedan ha det här för alltid, som känns rätt. Det kommer kännas mer på riktigt, om vi får uppleva graviditeten och förlossningen tillsammans. Istället för att starta ett liv med ett barn som redan är satt till världen. Förstår ni hur jag menar?

Usch, knappt någon sömn inatt så vet inte om jag fick min text sammanhängande överhuvudtaget. Jag ber om ursäkt att jag kommer här och gnäller och drar ner på stämningen i era tappra försök till att skaffa barn. Men jag är så glad och tacksam för er stöttning och att ni lyssnar och hjälper. Jag har inte så många som gör det runt omkring mig. Alla vänner lever i sin egna värd känns det som. Kram

Vill först och främst tacka er alla för stöttningen! Ni är guld värda här inne! <3

Eagle87, åh gud, här sitter jag med ögonen fyllda av glädjetårar. Det lilla gnuttan hopp som försvann har precis kommit tillbaka. Ska visa mannen tråden DIREKT när vi slutat jobba ikväll. Tusen tack <3 

Får så ont i hjärtat av att vissa känner sig osynliga i gruppen. Det är inte alls min mening. Hade jag kunnat så hade jag hjälpt er allihopa, ni verkar vara så goa och jag håller tummarna så hårt jag bara kan för att ni ska lyckas snart.

Sedan vårt besked i förra veckan om att mannen inte har några spermier ALLS i utlösningen så har jag inte haft någon ork över till att sitta här och läsa och svara. Jag ber tusen gånger om ursäkt ifall det sårat någon. Jag vill verkligen hjälpa och stötta er, men just nu står jag själv väldigt ostadigt och har därför väldigt svårt att vara en stöttepelare åt andra.

Jag är oerhört glad och tacksam för att ni finns, ni anar inte hur mycket ni gjort för mig <3

Jag lovar att jag ska försöka bättra på mitt svarande till andra, så fort jag börjar stå stabilt själv igen. Så länge skickar jag varma kramar och lyckönskningar till er alla!

Håller tummarna för er alla! Jag har inte varit inne på evigheter, så kanske inte så många som minns mig. Men jag får från och med nu kliva ur alla "vänta plus-grupper". Efter läkarbesök hit och dit, är det nu konstaterat att vi inte kan få barn, varken naturligt eller med hjälp av läkare. Jag skänker all min önskan om ett eget barn vidare till er, nu ligger min enda önskan i att alla ni andra kämpar ska lyckas och att slippa detta helvetet vi genomgår. <3

Tack fina ni, ni är så himla bra!!!

Det finns inga spermier över huvud taget. De har gjort både PESA och TESA utan att hitta något. Detta har varit en helvetes väg, men härifrån går vi starkare som par än någonsin. Och på något sätt ska vi lyckas, även fast det inte blir på det viset vi önskar. <3

Ett tips till er som talar om IVF med era grabbar, sänk den pressen på dom. Jag började prata med min man om det, har blev livrädd. Han ville absolut inte. Då finns det inte mycket att göra.

Väntade någon månad och gav honom tid, pratade istället om att vi kanske borde göra en utredning. Se om det är något som inte stämmer. Det höll han med om, det lät bättre. Detta är något man gör tillsammans, vi har varit med båda två på alla läkarbesök, allt från blodprov till gynundersökningar och operation av pungen. Man är med varandra i rummen hela tiden. Nu när vi kommit fram till en slutdestination på denna resan och fått svar om att vi inte kan få barn, så har han fått gott om tid att tänka på andra alternativ. Denna utredningen tar ett bra tag, man hinner fundera så himla mycket.

För några dagar sedan kom min man till mig och berättade att han funderat på donation av sperma, ett alternativ som var helt omöjligt tidigare. Men nu, så känns det så himla rätt. Alternativen för oss var spermadonation, adoption, fosterbarn (min man har själv varit fosrerbarn) eller inga barn alls. Där kände vi att av fyra onda ting, väljer vi det minst onda för oss. Att uppleva ett plus på stickan, ha en fin stor mage, förbereda ett barnrum, att föda fram vårt barn, det är ju halva nöjet. Det är alternativet som kommer kännas mest på riktigt.

Så lägg fram förslaget på ett annat vis, men framförallt ge dom tid. Många män har mer stolthet än kvinnor, många män har svårare att be om hjälp än kvinnor. Där måste vi vara mer förstående, hur svårt det än är.

Detta var inte menar att vara pekpinne åt någon eller för att trampa någon på tårna. Det är bara ett litet tips, från en som nyligen gått igenom denna resan, efter att ha försökt i två år. Jag hoppas på er, jag tror att ni kommer gå igenom detta och finna en lösning på era problem.

kram <3