Vad känner adoptivföräldrar inför kritiken mot adoption?

Jag tänker ofta ofta på min sons biologiska föräldrar och på hur de har det. Han själv tänker också och undrar och målar upp bilder av hur det kanske är...

Man har all rätt att vara kritisk till adoption, både internationell och nationell, men jag har svårt att hålla tyst när den negativa kritiken bygger på rena felaktigheter. Att man tror att det går till si och så fast det inte gör det, att man läser om adoption i andra länder eller om Hollywoodskådisar som adopterar och tror att det är så adoptioner handläggs här i Sverige o s v.

Det finns tyvärr få garantier för att allt går helt rätt till. Tragiskt nog. Jag tror att man över lag dock kan vara mer säker nu än för t ex 30-40 år sedan, att de utlandskontakter Sverige samarbetar med är mer noga valda än tidigare o s v.