Det är allvar nu...

Jag var rädd och vågade inte lämna. Jag var hjärntvättad och började tänka klart när jag blev gravid. Ville inte vara gravid men ville inte göra abort, det blev så att jag stack trots min rädsla. Visste hela tiden att jag skulle vara tvungen att deala med det här men då tänkte jag att det skulle ju vara lätt med tanke på allt han utsatt mig för. Men nu när det väl kommit till kritan så inser jag att det inte är så lätt. Jag har inga bevis förutom mailet.. Och jag har läst hur svårt det är att neka umgänget trots att pappan är en misshandlande våldtäktsman. Snälla kan man inte bara hålla sig till det jag frågar om utan att ifrågasätta och trycka ner... jag behöver verkligen hjälp. 

Jag älskar mitt barn mer än något i världen och ångrar henne inte. Jag kan gå genom eld för henne, ska göra allt i min makt för att skydda henne från hennes pappa. Om det så innebär att flytta 100 mil härifrån... 

Så du menar att jag ska ljuga för att få min för övrigt sanna berättelse mer trovärdig? Anledningen till att du hört samma sak ''tretti elva'' gånger nu är kanske för det är så vanligt? Att så otroligt många karlar är svin som förtjänar livstid allihop? Min familj har plåstrat om mina sår och tröstat mig varje gång jag kommit hem, är inte det ''bevis'' på min historia? Har åkt in akut TRE gånger efter att den karln tvingat i mig för mycket tabletter. Jag har alltså varit nära på att dö för att jag sagt nej till sex. Tänk om vår dotter säger ifrån till något någon gång? Han kommer inte låta henne vara. Jag måste förhindra det, därför vänder jag mig överallt för att få all hjälp och råd jag kan få. Men av nyfikenhet, vilken mening i min berättelse anser DU vara mindre ''trovärdig''? Jag tvivlar på att den meningen varken gör till eller från när det väl kommer till kritan. 

Okej, och vilket ''trubbel'' riskerar jag att hamna i om jag berättar det här för tex familjerätten nu? Det var det löjligaste jag någonsin hört. ''JA, håll tyst om att ditt ex skulle kunna DÖDA ditt barn, och spela bara med tills han verkligen träffar henne och GÖR någonting, DÅ kan du lägga alla korten på bordet, det är ju inte en dålig idé alls'' eller vad? 

Jag är bara så rädd.. självklart vill jag att min dotter ska ha en pappa. Men jag VET att han endast kommer använda henne för att komma åt mig och ''hämnas'' för att jag lämnade honom. Han har noll intresse för henne egentligen.. har vill bara ha kontroll över mig igen. I början ville han att jag skulle göra abort, han tjatade och tjatade, hotade och sa att han skulle göra både det ena och det andra ifall jag inte gjorde som han sa. Sen ett par veckor efter att vi fått reda på det så ändrade han sig, han sa att nu när vi ska få barn kommer vi vara tillsammans föralltid. Han hade planerat hela våra liv verkade det som.. han tyckte att jag skulle vara hemma och ta hand om barnet och sköta hemmet och allt sånt, och han skulle jobba. Han jobbar i norge och är hemma kanske varannan helg eller så... ibland mer ibland mindre. Han ville att jag skulle sitta i den där äckliga jävla lägenheten 24/7 och aldrig gå ut, aldrig träffa min familj, och han brydde sig inte alls om att han typ aldrig skulle få träffa sitt barn, bara jag var där och han hade kontroll över mig. 

Men jag MÅSTE alltså - trots allt han gjort och trots att alla vet om allt han gjort - lämna min dotter i hans klor, livrädd över vad han kommer att göra. Jag kommer aldrig att klara det. 

Han försökte DÖDA sin dotter när hon låg i magen, jag tog FLERA smällar i magen. Låter det som en bra pappa? 

Jag kanske är en dålig mamma i dina ögon. Men gör det mig inte till en ännu sämre mamma isåfall som inte skyddar min dotter och låter hennes pappa utnyttja henne, skada henne, och ärra henne för livet? Är jag inte en sämre mamma om jag låter det hända, bara tittar bort? Bara för att hon ska få ha en pappa till varje pris? 

Men eftersom jag vet vad han kan och förmodligen kommer att göra så måste jag ju försöka förhindra det så gott det går. För du tycker väl inte på riktigt att den mannen ska lämnas ensam med henne? Det låter så på dig. Eftersom jag ''valde'' den mannen så MÅSTE min dotter misshandlas och utnyttjas av honom, och det är bara så det är. Eller? 

Min familj är allt jag har och jag skulle förmodligen inte klara av att flytta någon annanstans.. alla jag känner bor här. Jag får försöka ta det så långt jag kan.. förhoppningsvis tappar han intresset eller nåt, men tvivlar på det.. 

Jag vill försöka dra på det så mycket som möjligt... så jag hinner prata med lite folk om hur jag ska göra när det verkligen händer något. När han stämmer mig på vårdnad/umgänge. Då vill jag ha alla korten på bordet, varje litet bevis av vad han har gjort, jag har skrivit lite dagbok där jag beskrivit det värsta han gjort, jag har mailet kvar, och flera vittnen. Hans besatthet för mig, allt han gjort, samt att han hotar att ta min dotter om jag inte låter honom sätta klorna i mig igen - det måste väl göra någon skillnad i rätten...? 

Hur kan jag dra ut på det? Drar jag ut på det om jag säger att jag är osäker på vem som är pappa och det görs ett test? Måste vi ändå komma och skriva under om testet görs innan? Det är tops i munnen som gäller va? 

Behöver tips.. 

Jag tänkte inte säga att jag inte vet vem det är, bara att jag hade "umgänge" med en annan person jag inte vet vem det är under konceptionstiden. Då måste de ju göra ett test. Det säger ju inte att jag förhalar på det i sig utan bara att jag vill vara säker.

Jag befinner mig i en ångestbubbla och kan varken äta eller sova. Vart finns den riktiga hjälpen att få? Vart ska jag vända mig?? Han kommer komma hit och döda mig, eller ännu värre ta min dotter ifrån mig. Han kommer kidnappa henne och jag får aldrig mer se henne igen. Jag vet att något hemskt kommer hända så fort han står som far till henne. 

Har fått reda på att han begärt DNA-test, vilket är helt befängt med tanke på att jag var inlåst under den tiden jag blev gravid.. men han verkar tro att de gångerna jag fått åka hem har jag åkt och haft sex med andra killar istället. Har pratat med familjerätten och förklarat min situation och att jag är rädd. De är förstående och säger att jag ska ta min tid och komma dit för att lämna salivprov samt skriva under när jag känner mig mer trygg. Jag har kontakt med kvinnojouren som ska hjälpa mig göra en polisanmälan samt se om kontaktförbud går att få.. dock tror jag inte det hjälper så till en början hoppas jag kunna få bo i deras skyddade boende de erbjuder. Jag får ta en dag i taget helt enkelt. Han har också skickat ett till mail, mycket fula ord och han säger att om flickan är hans så kommer det inte bli lätt för mig. Han skriver också att han skulle ha haft mig inlåst hela tiden och inte släppt iväg mig. Sen skriver han något i texten som säger mer eller mindre att han varit utanför oss nyligen... vilket gör mig förtvivlad. Jag är så rädd.. men jag hoppas jag får den hjälp jag behöver nu. 

Tänkte uppdatera tråden och se om jag kan få lite mer hjälp härifrån. Jag tog kontakt med kvinnojouren som hjälpte mig göra en polisanmälan, gav de mailen samt tillgång till min sjukhusjournal (har sökt vård en gång efter misshandel). Berättade hela min historia. Socialen tog också kontakt med mig och de sa i princip att om jag inte kan hålla min dotter ifrån hennes pappa så skulle de "ingripa". Dock lades polisanmälan ner för han blånekade allt. Och de sa att de bevis och vittnen jag hade inte skulle hålla i rätten. Det verkar som man måste ha videos på alla de gånger han slagit och hotat för att det ska leda till någonting. Jag är så himla besviken för jag trodde verkligen att det skulle leda till något.. Jag känner mig så misstrodd, kränkt och förnedrad.. :'(

Iallafall så var jag igår och skrev på faderskapet så nu är han pappa på papper. Då nämner hon att han har kontakt med en advokat och att han ska ta det till domstol. Hon nämnde också att han hade sagt att han är väldigt arg på mig, att jag ljuger, att jag är psykiskt sjuk och "bara tror att han gjort allt det där" eller liknande. Jag satt och tjöt som en stucken gris när hon sagt att han ska ta det till domstol. Han kommer förmodligen stämma mig på allt han kan. Jag är så jävla rädd och nu vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag har kontaktat kvinnojouren och ska dit på måndag. Jag hoppas de kan hjälpa mig. Tänkte också försöka ta hjälp utav socialen..

Vad tror ni om det?

Jag förklarade på familjerätten att det är självklart att jag vill att min dotter ska ha en pappa, men inte till vilket pris som helst. Om jag fick välja hur det skulle bli, så skulle jag vilja att han erkände det han gjort, tog sitt straff, skaffade någon slags hjälp för att reda ut sina problem och få hjälp med sin aggression. Sen när jag ser att han är redo att ändra på sig så skulle jag känna mig någorlunda säker med att träffa honom tillsammans med våran dotter i sällskap av umgängesstöd. Och det är DET ENDA alternativet för mig.

Jag är bara så rädd över vad som kommer hända nu.. Vi har inte ens pratat en enda gång sen jag lämnade honom. Vinner han verkligen något på att ta det direkt till domstol? Han kör ju på 110% direkt. Jag tror han gör det endast för att jag anmälde honom. Han har förmodligen inget intresse alls i sin dotter. Han har själv sagt det, att han "önskar att hon dör". Men i Sverige får ju pappan döda mamman, sen ha fortsatt umgänge med barnen. Jag fattar ingenting...

Hur stor chans har han att få vårdnad över en dotter han aldrig träffat? Och om jag - pga min stora rädsla för honom och stor risk att må otroligt dåligt samt förmodligen få en panikångestattack - inte vill träffa honom alls, hur kan ett sånt umgänge se ut med en tex 7-8 månaders bebis han aldrig träffat? Jag anser ju att hon är alldeles för liten för att sättas i ett rum med två främmande människor (pappan samt ev. umgängesstöd) utan att förstå någonting. Jag vill att hon ska vara stor nog att förstå vad som kommer att hända och att mamma är precis utanför och väntar. Det är en mardröm alltihop. Jag bara väntar på att vakna upp...

Åh jag vet inte.. hur kan man lämna den lilla människa man älskar mest i hela världen och har ett sånt enormt starkt behov att skydda till en människa som har gjort en så illa? En människa som man vet inte är frisk. Jag har så mycket skuldkänslor som satt henne i den här situationen.. hon förtjänar så mycket bättre än det här. Min älskade lilla tjej.. förlåt.