Nja, vid surrogatmödraskap är äggen i regel från den kvinna som ska bli den sociala "riktiga" mamman. Alltså den kvinnan blir både genetisk och "social" mamma. Surrogatmamman blir den biologiska.
Ungefär lika självklart som att man kanske inte älskar sitt genetiska barn. Dvs är man lite känslomässigt störd kanske man inte gör det.
Om han inte går med på att jag får göra en spermadonation så skulle jag garanterat ha lämnat honom om jag inte hade barn innan, tyvärr så är den krassa sanningen så.
Jag har i hela mitt liv drömt om att få barn, jag var fyra år när min älskade lillebror kom och jag var redan då så avundsjuk på min mamma som fick vara gravid och föda honom, det var enormt häftigt för mig att få reda på att det var så man fick bäbisar och jag har som sagt sedan dess drömt och längtat efter att få bli gravid.
Tyvärr så har min längtan alltid varit störrst av allt och jag skulle garanterat bli väldigt deprimerad om den drömmen hade tagits i från mig, hade det varit fel på mig så hade jag varit tvungen att acceptera det men lär ha blivit djupt deprimerad, om det nu är manen som det är fel på och han vägrar att låta mig uppleva det så skulle jag helt klart välja att gå.
Kan man aldrig acceptera barn som inte är gjorda av hans spermier och hennes ägg får man vara ärlig med det i början. Ja... jag tycker som sagt att det är löjligt att ens tycka donationer är ett hinder då mamman ändå får bära barnet.
Det ska inte finnas någon skam att vara infertil. Jag känner en större mängd infertila (egna ägg dock men det hjälper inte i Sverige) och klart de kan må dåligt över att inte kunna ge sin partner barn på det traditionella viset. MEN. Deras partnet stöttar och finner än väg till barn eller väljer att leva utan barn av eget val för att de älskar sin partner. Kärlek är för mig viktigare än att ha principer om hur man får barnet. Vill man inte adoptera/ta emot donationer. Sure. Men då ska man vara ärlig mot sin partner i början av förhållandet.
Många verkar hårda mot TS och skriver saker som "ja du borde göra slut, han förtjänar någon bättre än dig". Men det är fint att läsa inläggen från er som förstår den panik man kan känna och framförallt sorgen över att inte kunna få ett barn med den man älskar.
Jag är själv i den situationen, min man har extemt få och dåliga spermier. Vi har gjort tre ivf med icsi och inte fått ett enda bra embryo tillbaka. Nu sist så dömde de i princip ut hans spermier och sa att donation är nog bäst. Det är inget som man bara accepterar sådär. Vissa verkar ta lätt på det, "ja men spermiedonation finns ju och så kan man alltid adoptera" ungefär som att mellanmjölken var slut, får väl köpa röd mjölk då.
Det är inte riktigt så enkelt. Det är en lång känslomässig process man måste gå igenom innan man kan accepera det. Den sorgen över att inte kunna titta på vårt barn och se likheter från min man, det gjorde riktigt ont. För hans del också givetvis. Det har tagit flera månader för mig att acceptera läget. Det är jättefint att vissa känner att gener inte spelar någon som helst roll men för de flesta så tror jag att det gör det. Man är inte en sämre människa för det.
Och det här med ivf som är så himla lätt enligt några här.. Rent fysiskt så hade jag inga problem med ivf-behandlingarna. Jag mådde bra och hade bara lite ont efter äggplocket. Men psykiskt så var det fruktansvärt! De där förhoppningarna som man försöker hålla i styr och den där förkrossande känslan när de ringde upp och sa att man inte fick komma tillbaka för återföring då alla embryon dött. Hade jag däremot blivit gravid på första så hade jag tyckt det var hur lätt som helst.
Jag tycker givetvis inte heller att TS ska lämna sin sambo nu utan låta det smälta in och så måste de prata! Prata, prata och prata! Viktigt att alla känslor kommer upp till ytan och bearbetas tillsammans. Men skulle TS längre fram känna att spermiedonation inte är ett alternativ så är det ju bättre att lämna.