Mamman flyttar och vill ta sitt och exets barn med sig

Det finns andra omständigheter i den här situationen som gör att det är olämpligt att dottern flyttar till sin mamma på heltid. En sak är att deras nya boende är alldeles för dyrt för deras ekonomi, så vi tror inte att de kommer ha råd att bo där särskilt länge, och att de kommer bli tvungna att flytta igen.

Och hur kan vi veta det undrar ni? Ja, mamman berättade att hela makens inkomst måste gå till hyran, medan hon är sjukskriven på halvtid och utöver det har ett lågavlönat jobb. Sen får de barnbidrag och underhåll. Bostadsbidrag kan de inte få, för boendet är alldeles för dyrt, och maken har för bra lön. Så det är inte stora marginaler de lever på..

Utöver detta har de miljonskulder hos kronofogden och ska få skuldsanering nu. Det innebär att de ska leva på existensminimum i 2 år. Jag vet inte hur de tänker att en hyra på 20 000 kan godkännas inom existensminimum-normen? Vi gissar att de kommer ha råd att bo där max ett halvår.. Och om något går snett (maken blir sjukskriven eller arbetslös) är de körda rakt av.

Blir de sen vräkta har de ingenstans att ta vägen eftersom de på grund av skulderna inte får någon ny lägenhet. Detta hus hyr de av en privatperson.

Rent generellt anser min sambo att dottern skulle ha det lika bra hos mamma som hos pappa, men just denna sak är ett för stort orosmoment.
Plus att han så klart inte vill vara helgpappa, och helst vill han inte vara heltidspappa heller. Han tyckte det var perfekt som det var, och att flickan behöver ha båda sina föräldrar lika mycket.

Men ja, om vi tvingas till ett val skulle vi så klart välja att ha dottern på heltid.

Självklart har de det finare i sin 7-miljoner-villa (som de hyr för 20 000 i månaden). Men vi har i alla fall råd att bo kvar, oavsett vad som skulle hända Och vi har det som behövs, hon har ett eget rum och vi har en stor trädgård. Man kan bo sämre.

Bara nyfiken, hur har vi rent konkret försökt hindra umgänge?

Fast man får inte ta ut mammaledighet när man inte har barnet boende hos sig. Så på pappans veckor kan hon inte ta föräldradagar för att vara barnvakt. Det går emot försäkringskassans regler. 

Det var en skenmanöver från hennes sida, för nu gråter hon blod över att hon inte kan ha barnet hos sig. För vi vägrar ju lämna och hämta barnet på hennes veckor, vilket gör att hon inte kan jobba. Hade hon faktiskt tänkt att vara föräldraledig så hade hon kunnat ha dottern varannan vecka, men uppenbarligen var det bara något hon sa.

Hennes son (sambons fd bonusson) är också arg på honom nu. För tydligen är det min sambos skyldighet att skjutsa dottern tur och retur två gånger per dag (sammanlagt 2 timmar per dag), på mammans veckor. För han har ju bil och körkort, så det är inte mer än rätt att han ska ställa upp på det. Fattar inte hur de kan tycka att det är min sambo som är egoistisk? Att mamman inte skulle kunna pendla till dagis borde hon ha kollat upp innan hon flyttade?

Och Fidolina, du kanske har missat att mamman åkte och tog barnet från dagis på pappans hämt-dag? Bara för att hon var arg. Är inte det umgängessabotage?
Vi har aldrig gjort, och kommer aldrig göra, något sånt.

Nej, varken hon eller hennes make har körkort eller bil. Hon tänkte när hon flyttade, att dottern skulle börja på dagis där borta. Utan att fråga oss först. Det är därför hon har försökt säga upp dagisplatsen bakom vår rygg, och blev hysterisk när hon inte kunde göra det. Och nu är det vårt fel att hon inte kan ha dottern boende hos sig. 

Grejen är ju den att vi inte KAN pendla dit två veckor i månaden. Annars hade vi ju självklart hjälpt mamman med det, om det inte hade varit några problem för vår del. Men det blir flera tusen i månaden i resekostnader, och 2 timmars restid per dag.

Nu är det ju inte vi som har flyttat ifrån förskolan, så det borde väl inte ligga på vårt ansvar att sköta pendlingen?

En sådan pendling skulle funka ett tag (någon månad?), men inte i längden. Det är inte lämpligt att väcka dottern 6 på morgonen, och komma hem från förskolan 6-7 på kvällen. Tycker inte vi. Och det tycker inte mamman heller, ändå flyttar hon? Jag förstår inte hur hon tänker.

Vad händer om bilen pajar en dag? Ska mamman vara hemma från jobbet då för att vi inte kan få iväg hennes barn till dagis? Eller ska vi vara hemma från jobbet för att vi inte kan ta oss till dotterns dagis? 

Vi har inget pendelkort att åka på vid oförutsedda händelser, vilket hon har då hon inte har någon bil och måste använda kollektivtrafiken ofta.

Men för övrigt verkar de ha kommit överens om nu att flickan ska bo hos oss vardagar, och tre helger i månaden hos mamma. Det var exet själv som gav förslaget i ett sms.

Men tja, jag blir inte förvånad om hon ändrar sig när vi väl hämtar dottern på "hennes" vecka..

Mamman vill nu att dottern bor hos henne halva tiden, för hon behöver halvt underhållsstöd från FK (ja, de går redan på knäna ekonomiskt, efter att ha bott i huset i en månad..).  Hon sa att hon hade fått ett nytt jobb med nya arbetstider, så hon skulle kunna lämna på dagis trots allt.

Skitbra, tyckte jag och sambon! Då kanske allt i alla fall kan återgå till det normala. Några dagar senare hörde hon dock av sig igen och sa att det trots allt blir för långt för henne att pendla, och hon undrade om inte vi kunde skjutsa på hennes veckor.

Men det har vi sagt ett direkt nej till. Förutom att det är dyrt och sliter på bilen, och tar en massa extra tid, så är det så att jag också behöver bilen ibland. Vi kan inte hålla på att pussla med bussresor bara för att hon inte orkar lämna dottern.

Dottern har förresten blivit skriven hos oss nu!

De hyr huset av en privatperson som haft det ute för försäljning men inte lyckats bli av med det. Däremot får ju hennes make ut 20 000 efter skatt, så jag funderar på detsamma. Men jag vet inte, underhållsstöd kanske baseras på den biologiska förälderns inkomst? 

Så om hon som ensamstående på existensminimum hade fått ca 600 kr (som är maxbeloppet), vad hamnar man i så fall på om hushållet gemensamt drar in 25 000 (före alla bidrag), och hon står för 5000 kr av dessa?

Det känns ju inte som att man borde få särskilt mycket?

Att ni aldrig slutar tjafsa

Vi kan ta fullt ansvar för dottern om mamman går med på att hon bor här alla vardagar. För vi tänker inte lägga 2 timmar per dag, och 800 kr i månaden, på att skjutsa.

Vill mamman däremot ha henne varannan vecka är det helt okej för oss, men då får hon lösa pendlingsfrågan på egen hand.

Vet inte riktigt hur du resonerar nu..? Dotterns vardag blir inte bättre av att behöva gå upp 6 på morgonen, komma hem 6 på kvällen, och inte hinna träffa sin mamma mer än någon timme på kvällen innan det är dags att sova.

Mamman däremot har ett deltidsjobb. Om hon orkade skulle hon kunna hämta och lämna, och då under normala dagis-tider.

Och ja, det kostar att ha bil. Mer än bensinen. Vi är inte svinrika, och har dessutom reparationer som måste göras. Det blir slitage att köra de sträckorna dagligen. Vi kan aldrig garantera att bilen kommer starta på morgonen. Häromdagen var batteriet urladdat (av någon orsak som vi ännu inte har kunnat lista ut), och det var med nöd och näppe att vi kom iväg. Då hade vi tack och lov ingen tid att passa.

Vissa morgnar eller eftermiddagar behöver JAG bilen, för att åka till en annan stad i motsatt riktning (på grund av läkarbesök). Så allt kan inte kretsa kring mamman. Vill hon ha barnet boende hos sig halvtid får hon ta eget ansvar och inte räkna med att alla andra löser problemen åt henne.

Dags för en uppdatering.. För ca 2 månader sedan fick mamman ett jobb där hon jobbar mestadels natt oregelbundna dagar, vilket har inneburit att dottern numera bor hos oss på heltid. Situationen är jobbig på så sätt att dottern sällan vet från gång till gång hur länge hon kommer att vara hos oss, och det vet inte vi heller förrän någon/några få dagar i förväg.

Dottern har på sistone fått ett fruktansvärt humör och en hemsk attityd - hon trotsar oss i allt, säger elaka och fula saker till oss m.m. Nu har hon varit hemma hos mamma EN dag för första gången på en dryg vecka och mamman ringer upp och skäller ut min pojkvän för att dottern har börjat bete sig illa. Det är tydligen vårt fel.. Sen säger hon att hon inte vill ha dottern hos sig mer alls under resten av sommaren..!

Vi åkte och hämtade flickan i morse. Utanför huset stod mamman, bonuspappan och hennes storebror och såg allvarliga och dystra ut, som om det var ett avsked för all framtid. Sen när dottern hade satt sig i bilen började hon gråta och sa att hon aldrig mer ska få träffa sin mamma och sin bror igen.

Hon hade med sig ett litet gosedjursmarsvin som de hade varit och köpt till henne igår, som hon skulle få ha med sig eftersom hon inte ska få "träffa" sina andra leksaker något mer. Dottern sa att mamman nog kommer dela upp hennes leksaker mellan hennes jämnåriga bonussyskon.

Jag är helt chockad. Jag förstår inte hur man kan säga såna saker till sitt barn! Fy fan vad elakt.

Förmodligen kommer mamman ändå att ändra sig om några veckor (eller dagar..?), men den där kommentaren om att hon inte vill träffa sitt barn mer, den kommer sitta i för all framtid.

Jag kan säga som så att jag inte är förvånad. Dels är hon nu inne i "lilla tonåren", dvs 6-årsåldern, och dels har hela hennes liv vänts på ända. Vi behandlar henne på precis samma sätt som tidigare.

Men att säga till sitt barn att man aldrig mer vill träffa det, är det okej menar du?

Skulle vara intressant att veta vad VI har gjort fel..?

Mamman säger till sitt barn att hon är så bråkig att hon får åka till pappa och aldrig komma tillbaka. Du menar att det är okej att handla så bara för att man är i sorg?

Mamman har dessutom själv valt att ta arbetstid på helger så att dottern inte kan vara där. Istället blir det någon dag här och var. Ingen stabilitet alls för flickan. Jag ser snarare dotterns beteende som ett uttryck för sorg.

Jag kan inte heller förstå, men enligt min pojkvän som levt med henne i nästan 3 år så är dessa utbrott och förhastade beslut inget ovanligt förekommande. Förstår att du inte orkar läsa hela tråden, men det finns fler exempel på impulsiva tilltag från hennes sida, från när hela den här situationen drog igång.

De hade flera samarbetssamtal hos familjerätten under vintern som gav bra resultat, men det kanske är dags för en ny vända (om nu mamman vill).