Snö: kul att du känner så! Jag gillar också att vara på jobbet men kan inte tänka mig heltid så länge jag har små barn hemma... Inte min man heller så vi får se vad vi kan pussla ihop efter nästa föräldraledighet. Och vad vi har råd med såklart!
September: känner du så kanske det är läge att göra något annat? Söka nytt? Gå ner i tjänst? Börja plugga?
Nu har jag mycket att se fram emot men även många beslut att ta.
Klipptid om 2 veckor. Vet fortfarande inte om jag ska fega och bara toppa eller om jag ska våga klippa bort mycket. Googlar bilder hela tiden och grubblar.
Renovering på gång. "Lekrummet" på nedervåningen ska totalrenoveras och bli vårt sovrum. Vårat sovrum ska totalrenoveras och bli sonens nya rum. Sonens nuvarande rum ska också totalrenoveras så dottern får flytta dit och Selina får ta över hennes rum. Tanken är alltså att vi ska flytta ner och alla tre barnen ska ha varsitt rum uppe.
Men det är ENORMT mycket jobb. Nya golv i alla tre rummen (ingen av oss har lagt golv förut), tapeter ska bytas, tak ska bytas, det ska målas, en dörröppning ska slås igen och så ska en ny dörr upp, lister till tak och golv ska bytas osv. Vi har ju så långt till allt att vi kommer åka iväg en lördag framöver och inhandla ALLT som vi behöver till detta. Men hur väljer man golv och tak och tapeter till tre rum bara sådär? Beslutsångest!
Så det är mycket som snurrar i huvudet nu. Många beslut. Det känns grymt spännande men samtidigt så jobbigt att börja renovera igen. Lite gruvsamt just för att jag renoverade bort i princip hela bebistiden när äldre dottern var liten. Lite rädd att det ska bli för mycket liksom. Men spännande som sagt :)
Här ser det fortfarande likadant ut som för flera månader sedan. Selina sover klistrad intill mig på nätterna och sover enbart i min famn på dagarna. Kan nån gång somna i vagnen men vaknar oftast så fort vagnen står stilla :/
Har testat lite då och då att få henne sova i spjälsängen men det slutar med tårar och jag klarar inte av det:( känner lite (mycket) stress över det här. Dels får jag ju skämmas för att alla anser att hon SKA sova själv. Dels känner jag oro inför hur det ska gå på dagis sen när hon inte somnar utan mig. Sen hade det ju varit bra om hon sovit själv på dagarna framöver så jag får någon timme om dagen till renoveringen.. för ärligt talat är det nog ingen bra idé att tapetsera och måla med en liten klåfingerapa bredvid;)
Annars stör det mig egentligen inte att hon vill sova i min famn. Det är perfekt för mig att få vila då och jag känner ju att jag vill ge henne all den närhet hon behöver. Men enligt alla runtom SKA hon sova själv och det är "bara att bestämma sig". Jag håller väl inte med för det innebär ju att hon ska gråta sig till sömns och nej.. Mina barn ska ALDRIG behöva gråta sig till sömns!
Nån mer som inte fått tillbaka sin mens? Jag ammar ju fortfarande, kväll & natt, men förra barnet kom den tillbaka vid nio månader. Rätt skönt att slippa men är ändå nyfiken på hur kroppen fungerar.
Nu har Tage börjat ta sina första stapplande steg, 5-6 st åt gången. Det är inga långa steg och det går inte fort, men ändå :)
Idag har jag påbörjat projekt "få Selina att sova utan tutten i munnen"
Gick över förväntan, hon somnade i vagnen inne och sov 1,5 timme. Utan napp och utan bråk. Hoppas det funkar fler gånger så jag får något gjort här hemma framöver.
Idag har jag varit och köpt två provburkar med färg och målat inne i vad som ska bli vårat nya sovrum. Inte det lättaste att hitta rätt grå färg :/
Plötsligt händer det! Idag har våran lilltjej tagit flera steg, flera gånger! Sååå stolt men sååå sorgligt att min sista bebis inte är bebis längre!
Vi har haft 3 katastrofnätter igen:( minst 4 uppvak varje timme (skojar inte), gnällig och bökar runt. Känns som att jag aldrig mer kommer få sova en hel natt. Hur fasen ska jag få bort nattamningen?
Idag har jag äntligen tagit itu med risbusken på huvudet! Typ 2dm rök och nu har jag en frisyr!! Känns så befriande ;)
I lördags lämnade vi de äldre barnen hos mormor och morfar och begav oss till Örnsköldsvik för att handla allt till renoveringen. Var sjukt nervös för resan då Selina aldrig varit något fan av att åka bil. Antingen gallskriker hon eller så spyr hon ner sig (och hela bilen).
Hon somnade efter 1 mil och sov resten av vägen dit (vi har typ 21 mil till Örnsköldsvik och med släpvagn tog det nästan 3 timmar). Var ju väldigt tacksamt! :)
Väl där var hon väl småless emellanåt men inte värre än att det gick få henne nöjd rätt snabbt igen. Vi hade ju ändå en hel del att handla (tak, golv, tapeter, lister, dörrar, gips osv) så jag kan förstå att hon blev less.
Resan hem gick också bra, somnade efter fem minuter och vaknade när vi hade 5 mil kvar.
Från det ena till det tredje så har jag börjat få väldigt spydiga kommentarer från anhöriga om att det är "äckligt" att vi ammar än:( jag är så känslig och tar åt mig att allt så jag haft varit jätteledsen över det i några dagar. Det var så himla praktiskt med amningen nu när vi åkte iväg i lördags, att kunna ge henne mat närsomhelst och varsomhelst. Hon känns ju så liten än och är så beroende av våra mysstunder, hon är inte alls redo att avsluta amningen och för min del kvittar det. Skulle hon vilja sluta skulle det inte göra mig något men det gör mig heller inget att hon vill fortsätta. Varför kan folk aldrig vara nöjd? Samma människor hade ju åsikter när jag INTE ammade de andra barnen. Ni andra som ammar än, får ni också kommentarer om det?
Idag fyller V ett år! Känns galet att det redan har gått ett år men samtidigt känns det som en evighet sen.
Septemberbarn: Jag ammar fortfarande och har inte fått höra nåt negativt om det hittills. Men det kanske kommer nu. Det verkar ju finnas nån magisk gräns där runt 1 år när folk "får" tycka och lägga sig i mer än innan. Tycker att amning är en grej mellan mamma och barn, andra ska bara hålla tyst.