BF Mars 2015! :) Någon som vill följas åt?

Hoppas det kom igång. För min del blev det som vanligt ingenting under natten. Vara att ställa in sig på att det här barnet vill inte komma i mars. Får väl bli igångsättning även om jag ville att det skulle starta av sig själv. Bf+4 idag.

Nu börjar mannen berätta för magen att det är en bra dag att komma ut. Han börjar också bli less på att vänta. Men han har iaf ett jobb att gå till om dagarna. Nåja, idag är det besök hos bm och sen ska min kompis komma hem och dricka te. Men efter lunch är det bara att fortsätta med väntandet...

I natt var H omöjlig att söva. Vi turades om att försöka söva och lugna honom och erbjöd bröstet ganska ofta. Från 20 till 01 höll vi på och då sov H bara någon kort stund däremellan men när han väl somnat så sov han till halv sex så vi fick sovit några timmar sammanhängande sömn.

Alltså, är jättemånga runt i kring mig som meddelar att de väntar tillökning. Jag kan typ inte ens glädjas med dom utan känner bara avundsjuka?! Vad är det för fel på mig... Vi försöker ju inte ens få ett syskon och har just nu en underbar son, men ändå är jag sååå avis på de som är gravida. Allt de har framför sig... Och jag vet ju att vi kommer också vara där igen om inte allt för länge (tar typ förgivet att vi blir gravida lika enkelt igen..). Ibland är man bra allt konstig!

Va?!

Jag blir så himla förvånad varje gång jag hör om någon som kommer på att den nog inte är kär mitt i den här bebisgrejen, hur har man tid att känna efter?!

Jag vet inte om jag går runt och är speciellt kär just nu. Jag känner mig som en mamma, inte en egen person, min kropp är annorlunda, och mitt fokus ligger helt på mitt barn. Jag förstår att det inte är bra för en relation, men jag tycker att det måste få vara så i början.

Jag älskar min sambo och vill leva med honom, det är alltså inte alls det som är grejen, men "kär" känner jag mig inte just nu.

Jag hoppas att ni tar hjälp för att prata ut och bearbeta allt, det tror jag är jättebra.

Jag vet att jag hört en psykolog/terapeut/kurator säga att de två (tror det var två) första åren i ett barns liv ska man inte ta beslut om separation, det händer så mycket i livet just då att man inte kan tänka klart. Men jag vet också att två år är fruktansvärt lång tid, och att det kanske inte är möjligt att bara "få det att funka" så länge.

Första året med ett nytt barn är ju statistiskt när flest äktenskap kraschar har jag hört. Just nu går ju relationen på sparlåga tycker jag, jag försöker ta mig tid att uppskatta det vi har byggt tillsammans och dom dagarna tillsammans med familjen som är bra och vi har det trevligt ihop. Att fokus ska vara på att känna sig nyförälskad i partner känns inte så jätterealistiskt när man har en bebis. 

Jag tycker nog man ska se varje dag som relationen håller som en seger första året. Sen blir det mer tid att ta vara på varandra och försöka tända lågan mer, fast samma som innan barn blir det ju aldrig. Sen är det klart att man inte ska hålla ihop om det verkligen är skit o man får varandra att må dåligt. Men tycker inte man ska gå isär första året enbart för att man inte känner sig tillräckligt kär.

Tråkigt med relationer som spricker... På något vänster känns våran relation starkare och mer kärleksfull nu än innan vi fick barn, och jag tycker vi hade en bra relation redan innan. Jag kan titta på min gubbe och bara känna sådan enorm lycka och kärlek, enormt med tacksamhet. Självklart gör tröttheten sitt ibland, men överlag känns våran relation bättre.

Jag tror inte man ska tänka att relationen automatisk blir testad/åsidosatt bara för att man får barn, det tror jag är farligt. Alla relationer fungerar väl olika, och inget är rätt eller fel. Men ibland kanske man får anstränga sig lite, och inte tänka att det direkt är okej att relationen blir dålig och att man får jobba på det om ett (eller två) år. Då är det nog lika bra att ta tag i relationen på en gång... Min åsikt bara!

Ja, det är säkert en stor bov i det hela. Det tråkiga är ju att det blev så istället för att få tröst, trygghet och kärlek av dig.

Fy vilken natt... B somnade 20. Vaknade sen 20:45, 23:30, 01:40, 03:15, 04:00, 05:30 för att tillslut göra morgon kl 7... Zzzzz... Fick söva om honom varje gång han vaknade, skuffa, buffa, vagga.... Tack o lov tog sambon honom så jag fick vila 1 timma innan jag klev upp. Undrar om det beror på att han håller på att få en tand, han är jättegrinig när han vaknar om nätterna, men fortfarande halvt i sömn för han blundar. Men skriker, gnäller och snurrar/vevar/klättrar...

Så tror jag att jag skulle kunna tänka också, och i mitt fall beror det på att jag är så inne i bebisbubblan. Jag börjar jobba första veckan i november, och då tror jag att jag automatiskt kommer att "snap out of it".

Jag kan till viss del hålla med de som skriver att man måste jobba på förhållandet, det tycker jag också att man ska. Men för mig är det också viktigt att känna att det är okej att vi inte har så mycket ork för varandra den här första tiden. Jag vill inte ha press på mig att "behaga min man" när jag har fullt upp med att lära känna mig själv på nytt...

Om ni ska kämpa eller inte vet bara ni själva, men för min egen del hade jag velat jobba ordentligt på det, just för att jag tror att det är bebisbubblan som ställer till det.

Chuckiii: håller med kpax till 100%. Man ska inte behöva ge lika mycket av sitt engagemang och tid till sin partner när man har en liten bebis! Bebisen går först, man själv i andra och partnern i tredje hand tycker jag! Längre fram finns tid att bli nykär igen :)

Lider med dig, måste vara fruktansvärt jobbigt för er nu! Kram

Vi har haft nästan två veckor (tror jag, har blivit dagblind) med struliga nätter, och senaste tre-fyra nätterna har det varit uppvak varje timme i princip. Natten till idag var det bättre, hon vaknade flera gånger och kunde inte sova själv, men hon kom till ro i våran säng i alla fall, så jag kände mig rätt utvilad i morse.

Hoppas det blir minst lika bra i natt. :)

Grattis till er som plussat! Jätteroligt och spännande! Ser fram emot ett barn till, men det var förjäkla jobbigt att vara gravid så känns bra att vänta lite, kanske förtränger jag det som förlossningssmärtan. ;)

På måndag börjar jag jobba, och nu känner jag att vi behöver styra upp sovrutinerna.

Är det någon som kör efter någon metod? Jag har kikat lite på tassmetoden, vad tror ni om den? (somnforbarn.wordpress.com/category/tassmetoden/)

J vaknar fortfarande ofta på nätterna, men ikväll somnade hon bredvid mig när jag låg helt passiv i sängen. Hon la sig till och med med ryggen mot mig, inte tätt tätt intill mig (mage mot mage) som hon brukar. Väljer att se det som ett framsteg! :D

Ursäkta gnäll inlägg men jag orkar fan inte med mer nu. Två ungar på mindre än två år är totalt överjävligt!!!! Tvååringen tar knäcken på mig. Jag funderar på att sjukskriva mig så får pappan ta ungarna. Jag klarar inte mer. Nu bara sitter jag och väntar på att tvååringen ska börja spy. Jag bytte nämligen världens ryggbajs på lillebror så det sprutade majsbajs överalltnär jag försökte lirka av kläderna och jag skyndade mig in i duschen med lillebror och då vänder jag mig om och ser tvååringen stå och äta utbajsad majs. Fy fan vad jag vill bara rymma hemifrån. Orkar inte mer. Varför skaffade jag barn överhuvudtaget. Och så klart kommer inte mannen hem än på sju timmar