BF Mars 2015! :) Någon som vill följas åt?

Då har vi precis gått om varandra med andra ord, vi kom ju in vid 4 igårmorse:)

Jobbigt för dig att det blir så kämpigt hemma! :( gruvar mig verkligen för vad som komma skall, dvs tredagarsgråten. Ingen positiv upplevelse de andra två gångerna och anar ju att det blir lika hemskt den här gången. Än är jag på VÄLDIGT bra humör och har inte fällt en enda tår trots att jag är så trött att jag somnar ståendes.

Amningen däremot känns väl sådär. Känner absolut inte samma ångest som de andra två gångerna men fy fasen så ont det gör när hon äter. Med första barnet fick jag ju amningsnappen ganska omgående och med andra barnet ammade jag så kort tid att det aldrig hann uppstå någon smärta så jag har ingen aning alls om hur ont som är normalt egentligen. Hon verkar ju få rätt tag iaf för vårtorna blir inte platta men det gör VIDRIGT ont, inte bara när hon suger fast utan under HELA amningen. Är det normalt? Hur länge brukar det vara så innan det blir bättre?

Låter ju lovande att det åtminstone ger med sig så snabbt ändå.. minns inte alls hur det var med första barnet men då hade jag iofs amningsnappen också som sagt.

Gjorde det ont för dig under hela amningen nu eller var det bara i början? Vore det bara när hon suger tag skulle jag inte oroa mig så hemskt och tycka det är jobbigt men just att det gör ont hela tiden blir lite värre.

Jag smörjer med Purelan efter varje amning så jag hoppas det hjälper.

Hon verkar som sagt ha rätt grepp enligt barnmorskorna och bröstvårtorna ser helt normala ut när hon släpper taget så jag hoppas det är som det ska och att det värsta ger sig snart.

Här verkar det förövrigt vara en bajsmaskin som kommit! Nyss bytt NIONDE bajsblöjan på ett dygn! Mina andra två barn bajsade kanske 3-4 gånger under hela BB-tiden så det här var något nytt:P och sambon har nyss börjat ratta hemåt så nu är det bara vi brudar kvar här. Känns ändå rätt okey, förväntade mig värsta panikgråten men än har jag inte gråtit en droppe efter förlossningen! Fattar inte vad som är fel och känner väl att det hellre får bli här bland folk som är vana det och kan fånga upp mig än att det blir hemma med storasyskonen. För det MÅSTE väl ändå komma antar jag?

Ikväll har vi kommit hem! Det är otroligt vad allt är tvärtom med det här barnet. De andra två gångerna har jag gråtit varje minut jag varit tvungen att vara på BB och har verkligen bara velat fara hem. Den här gången har jag mått superbra på BB och kände inte alls någon stress över hemfärd. Tyckte det var rätt skönt att få pyssla om lilltjejen i lugn och ro och bara ha oss två att tänka på.

Det blev en väldig chock att komma hem ikväll. På väg hem började brösten kännas mer och mer spända och ömma och jag visste ju att vi skulle missa apoteket med bara några minuter så jag skyndade mig att ringa mamma och be henne fara dit och köpa en bröstpump. Och så lånade jag hennes vetevärmare också.

Väl hemma har syskonen varit väldigt intensiva och låter mig inte vara ifred en sekund, det surras och tjatas och grejas och jag fick en sån hemsk tanke att jag bara ville ha bort dem så jag fick vara ifred:( mår skit över den känslan.

Lilltjejen är allt annat än nöjd ikväll. PKU-provet idag krävde 7 (!!) stick innan det lyckades och mellan varje stick skulle hon ammas för att komma till ro tyckte personalen så under flera timmar blev hon ammad, somnade, blev väckt av ett stick och fick skrika ett tag och så började allt om igen. Tyckte så synd om henne:( så hon är missnöjd och övertrött, jag har tuttar i storlek Dolly Parton som gör så ont att jag nu gråter för första gången sen förlossningen och ingenting hjälper mot smärtan. Tar alvedon, sitter med vetevärmaren, ammar, tröstar, pumpar..

Imorgon hoppas jag att det släppt åtminstone liiite i tuttarna!

Ni som ammat, hur länge har ni haft såhär superspända och onda bröst innan det lättat? Vad har ni gjort för att lindra?

Jag har som sagt tagit Alvedon och haft värme på dem men det hjälpte ju föga. Pumpat och fått ut väldigt mycket (det droppar även utan att jag pumpar) och det hjälper ju ett kort tag men blir lika spänt och ont väldigt fort igen. Gör jag fel som pumpar, blir det bara värre av det kanske? Ska jag ignorera att det gör ont och bara amma på som vanligt när hon vill ha mat och lita på att det släpper av det?

Ja jag är ungefär lika lost som det verkar:P

Jag tänker väl också lite så, att pumpar jag så lurar jag ju brösten till att tro att det behövs ännu mer mjölk.. Men jag vet som sagt inte.

Hon har inte alls varit nöjd tidigare inatt, lyckades till slut då henne att somna strax efter 1. Vid halv 3 var hon ledsen igen och det syntes verkligen att hon ville äta.. Och JAG ville verkligen att hon skulle få äta för då var det ont i brösten. Men hur lätt är det att suga tag i ett stenhårt klot?

Nu har hon iaf ätit från vänster och somnat lugnt och skönt! Nu är det bara min högertutte som spränger och jag vet inte om jag MÅSTE pumpa ut lite så värsta spänningen släpper, annars kommer hon ju aldrig kunna äta där:/

Ett jäkla meckande!

Vid nästa amning åt hon tack och lov ordentligt ur högertutten så det värsta släppte. Åt även från vänster sida ordentligt och utan minsta lilla strul! Idag känns det hundra gånger lättare än igår och inatt!

Hut tidigt efter förlossningen har ni andra gått någon promenad? Nu har det gått 3dagar här och jag har ju öht inte haft ont down there efteråt. Första dygnet var jag yrslig och så men det är helt bra nu. Vågar man gå en promenad på 2km eller kan det vara farligt på något vis?

Ja alltså jag har som sagt inte ett dugg ont där nere så det är jag inte orolig över och skulle jag känna att jag inte orkar hela vägen så är det ju bara så:) jag är väl mest rädd för att göra något för tidigt och att de ska leda till framfall eller nåt men det kanske är lugnt med promenader?

Ett litet livstecken härifrån! Mobilen har nog aldrig varit så lågt prioriterad;)

Idag blev lilla tjejen 4 dygn gammal och vi har bestämt oss för namnet Selina, känns sååå rätt:)

Vilken skillnad det hittills varit med den här lilla mot när vi haft de andra två barnen små. Minns bara hur missnöjda de var mest hela tiden, hur amningen krånglade, hur mycket jag grät, hur ont jag hade, hur mycket jag blödde, hur kvävd jag kände mig av att ha en bebis som hela tiden var beroende av mig...

Lilla Selina är helt underbar, nöjd mest hela tiden, amningen fungerar KLOCKRENT, kroppen känns helt återställd och jag har inte ett dugg ont, blöder minimalt, har ännu inte gråtit en tår, ÄLSKAR att få sitta med henne i famnen och bara njuta mååånga timmar per dag! Älskar att få ta henne gnällandes från sambon och se hur lugn hon blir när hon kommer till mig!

Bägge bröstvårtorna är rejält såriga och det blöder och gör ont vid varje matning men inte ens det stör mig! Det är helt galet hur perfekt jag tycker allt känns den här gången, vill aldrig att hon ska växa upp:)

Varje person som frågar hur stor dottern var när hon föddes svarar sedan med ett "men OJ vad STOR!"

Är det verkligen en stor bebis som vägde 3170g? Då undrar jag dels hur de reagerar på bebisar som väger 5kg och sen hur små bebisarna ska vara för att räknas som liten eller ens "normalstor"?