Vi var på 4 månaderskontroll idag och lilleman går plötsligt upp för lite i vikt. 65 cm och 6.7 kilo. Så bvc tyckte att vi ska börja med att smaka mat och ge gröt en gång om dagen. Jag tycker inte att han är så smal att det är ett problem.
Jag ställde mig på vågen här hemma med Selina igår och enligt den ska hon väga 6,9kg nu. Jisses liksom! Får halvt panik och funderar om hon är FÖR stor men de säger ju att ammade barn inte kan bli för tjocka. Ska på bvc på onsdag så får se vad deras våg visar och om sköterskorna säger något.
Hon var 60cm sist och det var för en månad sedan.
Alltså endel bvc oroar föräldrarna för mycket, jag tycker inte det låter galet med den vikten o längden? Vad vägde han förra gången? sålänge de följer sina egna kurvor lixom... Du känner själv ditt eget barn och vet vad som är rätt för han.
Ja visst är det sjukt? Det är ju "status" att ha ett litet barn, ju längre ner på kurvan barnet ligger desto bättre typ. Senast i förrgår kom en bekant förbi med sin 10månaders och sa "ja herregud Selina har väl snart vuxit ikapp ***, hon är ju så HIMLA rund. Kan hon ens ha 68 längre?". (Hon har 62 på det mesta).
Visst, hon har världens goaste kinder och mysvänliga bebislår men TJOCK är hon fasen inte! Jag frågade på bvc idag och hon sa att Selina är HELT normal och växer varken för "mycket" eller för lite. Har i snitt gått upp 190g/v nu. Ska en bebis inte få äta sig mätt för att vi som föräldrar vill ha SMALA barn?
Idag har jag o lilleman varit o hälsat på en bekant som fick barn dagen innan oss, hon hade dessutom en kollega på besök som också hade en bebis i samma ålder (skiljde 9 dagar mellan äldsta och yngsta). Var så kul att se hur olika bebisar kan vara trots att de var lika gamla. Nån kunde sitta bra med lite stöd, någon rullade, någon hade fått tänder o någon tog sig fram (bak) längs golvet. Det skillde även storleksmässigt - minsta vägde 5,6kg o största 8,5kg vid 4-månaderskontrollen.
Jag måste få gnälla lite.
Efter två jättebra nätter förra veckan så har vi haft varit vaken varje timme hela nätterna varje natt. Det värker i ögonen och förkylningen knackar på dörren. Plus att den stora har tandsprickning och feber. Maken jobbar och den "barnkära" farmorn tar på sig att hjälpa till och sen när det gäller så kan hon inte. Vi skulle behöva en natt med bara ett barn, och det skulle farmor fixa bara hon fick sommarlov. Nu har hon varit ledig i 7? Veckor och kan fortfarande inte hjälpa oss. Vi har ingen avlastning överhuvudtaget.
Dom är ju för underbara dom där hjälpsamma far- och morföräldrarna. Jag har också såna i min närhet :(
Jag och en kollega som har det precis likadant har bestämt att när vi får barnbarn ska vi minsann göra som man SKA göra. Ställa upp när man ser att det behövs och framförallt erbjuda sig att ta barnen utan att dom måste fråga.
Min morsa är likadan. På fb skriker hon ut sin kärlek till barnbarnen, för hon har ju läääängtat sååååå mkt efter dom. Tror hon varit o hälsat på 3 ggr sen han föddes, o då bor vi fan i samma kommun o hon jobbar några hundra meter från där vi bor. Det är tur att lilleman har en underbar farmor istället. Här i veckan ringde jag dagen innan o hörde om hon kunde ha lilleman ngn timma då jag var tvungen fixa inför lägenhetsvisningen o det var inget problem alls, hon ställde direkt in sina planer o för henne är verkligen barnbarnen allt. Så stor skillnad. Men då har jag bättre relation till svärmor än till mamma, och att lilleman kommer föredra farmor före mormor är det ju ingen tvekan om!
Nu har första tanden spruckit igenom för Tage, en vass liten rackare :) Dessutom helt utan varken feber eller dålig mage - skönt!
Det är ni och bara ni som bestämmer när det är dags för barnvakt. Vi har haft barnvakt över natt två gånger med vår 3,5 åring. Första gången var han två år. Det finns säkert de i vår omgivning som tycker och tänker om det men det bryr jag mig inte om.
Har ni några böcker att rekommendera för våra små?
V gillar när man läser för honom och titta på färgglada bilder. Helst vill jag ha böcker på rim.