PANIKÅNGEST

Hej :)

Jag förstår precis vad du går igenom, har haft panikångest sedan tonåren och sedan 2010 medicineras jag mot det. Det blir bättre man hittar små knep mot att dämpa känslan när den kommer och ett hett tips är att gå och prata med någon, typ en kurator. Det har hjälp mig otroligt mycket och nu det senaste halvåret har jag kunnat halvera min medicin dos som varit maxdos en längre tid. Har även "lugnande" vid behov men det behöver jag aldrig använda längre.

Jag var/ är precis som du, en glad social tjej med aptit på livet men när jag och min man var utomlands för fyra år sedan så mer eller mindre small det bara till, ville inte leva längre. Trycket över bröstet, andningssvårigheterna och den konstanta gråten, det var bara för mycket.

Allt kommer bli bättre, bara du har viljan så fixar du detta <3

Jag har sedan dess gått och utbildat mig till frisör som varit min dröm, gift mig, skaffat hus och nu för sju veckor sedan kom vår älskade lilla prins till världen :)

Jag tror på dig och jag finns om du vill prata för bara man har någon så känns det bättre och ännu bättre om man har någon som varit med om liknande sak.

Kramar till dig från mig :)

Tack för ditt svar, verkligen! Jag har gått till en psykolog i 4 månader men han kändes inte bra så jag bytte till en annan, tyvärr så gick den nya psykologen på semester. Jag har en enormt stark familj som stöttar mig mentalt. Bor nu hos min mamma. Jag har verkligen stödet men ändå orkar inte jag. Det är de fysiska symptomen som dödar mig bit för bit?Glad att höra att det är bättre för dig!
 Jag har valt livet för jag älskar det så mkt och jag har så mkt att leva för egentligen men dessa smärtor är så starka. I fyra månader gick jag emot alla mina rädslor och ångesten, jag tog promenader fast jag gungar extremet och kunde knappt se. Jag började träffa mina vänner en och en. Jag sa bara FUCK PANIKÅNGEST och började släppa in livet igen. Fast varje dag torterades jag pga alla symptom. För 2 veckor sedan orkade jag inte längre och typ gav upp och här sitter jag nu?Ser knappt, känner mig berusad, spänningar i tänder och huvud och gråter. Men ditt svar fick mig att hoppa till?TACK! 

Hur yttrade sig din panikångest fysiskt? 
Hade du det varje dag?

Förstår hur du känner precis men ge inte upp det tar tid och man känner just för tillfället att det aldrig kommer bli bra men det blir det! Älskar att du säger fuck panikångest för det är en kämparglöd och glöm inte det. Detta är något som kommer göra dig starkare med tiden och du orkar mer än du tror :)

Jag kunde inte gå ut, fick en social fobi, yr och svimmfärdig. Ville spy och mådde illa ä, tryck över bröstet och andningssvårigheter, kunde börja hyperventilera och gå på affären var en ren pina. Kunde börja toksvettas av paniken över att känna mig instängd och grät mer eller mindre hela tiden men visste väl inte varför, ovissheten över varför man mår dåligt är nog värst. Men tillslut fick jag nog, jag valde livet började andas, såg till att jag aldrig var ensam, just gör att jag inte litade på mig själv men även för att sakta kunna vara mer social och tvingas möta rädslorna jag hade och att inse att i det stora hela är det ingen fara. Att andas med magen och inte med bröstet och ge det fokus så glömmer kroppen och huvudet vad det år rädd för just för att det måste bli en koncentration på något annat. Promenader, läsa korsord, läsa böcker är sånt som får hjärnan art koppla ifrån alla andra tankar. Men det som har hjälp mest är nog musik, glad musik, party musik ingen lugn låt över huvudtaget för det blir bara tokigt.

Hoppas du fick svar på din fråga :)

Tack!
Grattis till er prins :)

Jag hade ingen aning om att man kunde leva med panikångest konstant varje dag i flera månader. 

Men jag har väl inget val än att försöka tro på att det kommer bli bra.
Jag blev jätteledsen när medicin inte funkade för mig (trots att jag är egentligen emot medicin) Jag har även gått till sjukgymnast som har hand om psykosomatiska patienter där vi gör andningsövningar. Det känns som om jag har använt alla alternativ till ett tillfrisknande men mår ändå såhär. Det gör mig rädd.

Jo då jag kan än idag få panikångest attacker men man lär sig hantera dem :) vilket gör det enklare att klara av vardagen och livet :)

Tänkte precis likadant men ibland måste man få medicin för att må bättre. Man kan alltid trappa ner och sluta när man mår bättre :) har du provat sertralin? Ge inte upp :)

Den enda antidep jag har testat är fluoxetin och den blev jag jättedålig av. Åkte in flera ggr till akut även med ambulans. Sen dess har jag inte vågat testa någon annan antidep. Jag har haft lugnande som lergigan, theralen och lyrica men inga andra mediciner. Men jag vet inte?jag kanske borde våga testa

Här är en till med panikångest och det är fruktansvärt när man får sina attacker men det går, jag har nyss börjat hos kurator och äter Mirtazapin och det har hjälpt mig mycket, har även Atarax som jag blir extremt trött av.. Det är värst när man får sina första attack mm. Du får gärna höra av dig till mig med.. Kramizar Bella

Psykoterapi med en duktig, erfaren terapeut och antidepressiv behandling brukar hjälpa. Det tar längre tid än vad man vill. Vissa blir hjälpta av massage, gym, musik, psykoterapi under längre tid och antidepressiv medicinsk behandling. Jag skulle också rekommendera dig att prova Setralin, eller Zoloft, som det egentligen heter. Börja med en låg dos och öka successivt. Du kan tillhöra de människor som reagerar mycket redan på låg dos. Det är viktigt att vara lyhörd för sina egna signaler. Ibland blir läkarna lite väl garvade med åren, därför är det viktigt att du lyssnar in din kropps signaler på medicin. Du ska inte vara rädd för medicin men lära dig hur du själv fungerar. Du har fått jättefina råd och berättelser av föregående forumsinlägg. Med önskan om en lycklig framtid. /Johan