Kaffekanna86 skrev 2014-07-19 21:50:12 följande:
Vi ska avvakta med IVF. Tyvärr är jag för depremerad för att prova gå tillbaka till sjukhuset just nu och har varit det de senaste året. Dom har behandlat oss illa och jag är sjukt spruträdd sedan barndomen så någon IVF klarar jag nog inte av i mitt tillstånd just nu. Jag försöker gå upp i vikt lite grann dock, det fungerar väl. Du skrev att bara din vän vet vad ni går igenom, och det var samma för oss i början. För ca 1 år sedan började jag berätta för mamma och sedan min syster eftersom jag inte hade något val. Jag kom inte på familjefester, fika, högtider etc. Det tog slut med bortförklaringar. Nu är det bara makens sida av familjen som inte vet. Men jag skulle vilja att dom alla visste om vår situation för det är lättare att umgås då när ingen tjatar, när ingen frågar osv. Så tycker jag och jag önskar att min make kunde berätta för sin familj snart så att alla vet varför jag aldrig kommer när det är födelsedagar etc. för att jag helt enkelt inte klarar av det. Jag har försökt. Låste in mig på toaletten hos makens släkt efter jag sett makens kusin komma bärandes på en nyfödd bebis i händerna. Eller ja, jag klarade en stund utan att gråta men jag hade solbrillorna på utifall att...bryter ihop.
Vad jobbigt det låter. Jag hittar inte din sida? Ja, det ända de gör på sjukhuset är att ta prover. Jag har aldrig varit spruträdd utan jag har mer tyckt att det har varit intressant och spännande att ta sprutor. Men jag förstår dig! Första gången jag skulle upp på gyn så stack det tre gånger i vänsterarm och tre gånger i höger arm (var svårstucken just då) och då höll det på att svartna för mig! Så jag förstår vad du menar. Jag kände mig halvt misshandlad när vi gick därifrån. Senare gånger har det gått bättre som tur var. Tror hon som stack första gången var dålig på just det. Jag tyckte personalen var lite gnällig och så där i början men sedan på senare tid har det blivit bättre. Varför ska det vara så? Att man känner sig illa bemött?
Det låter jobbigt att folk håller på att tjata och fråga dig om barn. Här är det knäpptyst tror inte någon i min bekantskap skulle våga fråga ens. Jag skulle nog tycka att det blev jobbigt isåfall. Skulle fnysa nåt om att alla kanske inte kan få barn! Det låter tråkigt att du inte kan fira högtider och födelsedagar osv. Får du någon psykologisk hjälp med detta? Eller är det något du inte vill? Ni funderar inte på att göra en utredning på en annan klinik? Er klinik kanske har missat något?