Pommac

Äldre 17 Jul 23:21

38 svar

Vi som försökt bli gravida i över två år och vill följas åt!

Hej! Jag känner att jag inte hittar någon lämplig tråd att hänga i just nu så jag försöker starta en egen.

Jag och min man har snart försökt bli gravida i 2,5 år. Vi har gjort utredning där det visade sig att mannens spermier var något trötta/slöa men att det inte skulle utesluta en normal graviditet. Så än lever hoppet. Vi bor i Norrland och väntar nu på att få göra ivf i Umeå (privat) dock har jag några kilon att brottas med (de har bmi gräns 30) och jag ligger på 32-33 just nu. Dock vet jag inte hur hårda de är när man gör privat. Men chansen ökar ju om jag går ner i vikt. Så jag kämpar tills de hör av sig... Vilket jag hoppas är snart!!!

Berätta gärna lite om hur er situation ser ut och vad ni har för framtidsplaner! Det vore roligt med lite sällskap.

MiaIa90

Äldre 18 Jul 00:30

#1

Hej jag och min sambo har försökt få barn i 3 år nu.
Har sett dug i en annan tråd med:).
Kram

Pommac

Äldre 18 Jul 08:47

#2

MiaIa90 skrev 2014-07-18 00:30:07 följande:

Hej jag och min sambo har försökt få barn i 3 år nu.

Har sett dug i en annan tråd med:).

Kram

Ja, jag har hängt i en del trådar men det är oftast så tyst i dem nu. Har ni gjort någon utredning?

Kaffekanna86

Äldre 19 Jul 13:34

#3

Hej!

Vi har försökt i 2 år, jag är 28 år och inget händer. Dock säger läkarna på kvinnokliniken att det inte är något fel på oss? BMI 19,5 så jag ligger kanske för lågt istället. Dom sa minst 18 eller 19. Suck. Inget är bra verkar det som, får inte ligga för högt och inte för lågt.

Om du läser på min sida ser du att vi provat allt utom IVF. Stressa ner säger alla, jo tjena! Har dom varit i samma situation hade dom vetat att det inte går att stressa ner när man försökt i över 2 år och ser alla andra lyckas utom vi. Det är hårt.

Pommac

Äldre 19 Jul 15:04

#4

Kaffekanna86 skrev 2014-07-19 13:34:59 följande:

Hej!

Vi har försökt i 2 år, jag är 28 år och inget händer. Dock säger läkarna på kvinnokliniken att det inte är något fel på oss? BMI 19,5 så jag ligger kanske för lågt istället. Dom sa minst 18 eller 19. Suck. Inget är bra verkar det som, får inte ligga för högt och inte för lågt.

Om du läser på min sida ser du att vi provat allt utom IVF. Stressa ner säger alla, jo tjena! Har dom varit i samma situation hade dom vetat att det inte går att stressa ner när man försökt i över 2 år och ser alla andra lyckas utom vi. Det är hårt.

Vi är båda 29 år, glömde skriva det. Vad skönt att det är fler som oss! För oss är det ingen som vet att vi ens försöker skaffa barn. Eller jo, en. Min bästa vän. Men annars vet ingen (men de har säkert sina aningar). Jag tycker det naturligtvis är jobbigt och jag vill gärna ha barn. Men jag känner mig inte stressad. Det är inte så att jag måste ha barn. Det är ganska skönt att kunna fara hur man vill å ha sig. Men som jag skrev tidigare är barn något jag alltid drömt om och velat ha tidigt. Dock har det inte blivit så. Jobbigt med BMI! Inte för lite och inte för mycket!! Kämpar du för att gå upp i vikt? Jag ska kika på din sida. Ska ni testa IVF? Eller vill ni avvakta?

Kaffekanna86

Äldre 19 Jul 21:50

#5

Pommac skrev 2014-07-19 15:04:20 följande:

Vi är båda 29 år, glömde skriva det. Vad skönt att det är fler som oss! För oss är det ingen som vet att vi ens försöker skaffa barn. Eller jo, en. Min bästa vän. Men annars vet ingen (men de har säkert sina aningar). Jag tycker det naturligtvis är jobbigt och jag vill gärna ha barn. Men jag känner mig inte stressad. Det är inte så att jag måste ha barn. Det är ganska skönt att kunna fara hur man vill å ha sig. Men som jag skrev tidigare är barn något jag alltid drömt om och velat ha tidigt. Dock har det inte blivit så. Jobbigt med BMI! Inte för lite och inte för mycket!! Kämpar du för att gå upp i vikt? Jag ska kika på din sida. Ska ni testa IVF? Eller vill ni avvakta?

Vi ska avvakta med IVF. Tyvärr är jag för depremerad för att prova gå tillbaka till sjukhuset just nu och har varit det de senaste året. Dom har behandlat oss illa och jag är sjukt spruträdd sedan barndomen så någon IVF klarar jag nog inte av i mitt tillstånd just nu. Jag försöker gå upp i vikt lite grann dock, det fungerar väl. Du skrev att bara din vän vet vad ni går igenom, och det var samma för oss i början. För ca 1 år sedan började jag berätta för mamma och sedan min syster eftersom jag inte hade något val. Jag kom inte på familjefester, fika, högtider etc. Det tog slut med bortförklaringar. Nu är det bara makens sida av familjen som inte vet. Men jag skulle vilja att dom alla visste om vår situation för det är lättare att umgås då när ingen tjatar, när ingen frågar osv. Så tycker jag och jag önskar att min make kunde berätta för sin familj snart så att alla vet varför jag aldrig kommer när det är födelsedagar etc. för att jag helt enkelt inte klarar av det. Jag har försökt. Låste in mig på toaletten hos makens släkt efter jag sett makens kusin komma bärandes på en nyfödd bebis i händerna. Eller ja, jag klarade en stund utan att gråta men jag hade solbrillorna på utifall att...bryter ihop.

Pommac

Äldre 19 Jul 23:32

#6

Kaffekanna86 skrev 2014-07-19 21:50:12 följande:

Vi ska avvakta med IVF. Tyvärr är jag för depremerad för att prova gå tillbaka till sjukhuset just nu och har varit det de senaste året. Dom har behandlat oss illa och jag är sjukt spruträdd sedan barndomen så någon IVF klarar jag nog inte av i mitt tillstånd just nu. Jag försöker gå upp i vikt lite grann dock, det fungerar väl. Du skrev att bara din vän vet vad ni går igenom, och det var samma för oss i början. För ca 1 år sedan började jag berätta för mamma och sedan min syster eftersom jag inte hade något val. Jag kom inte på familjefester, fika, högtider etc. Det tog slut med bortförklaringar. Nu är det bara makens sida av familjen som inte vet. Men jag skulle vilja att dom alla visste om vår situation för det är lättare att umgås då när ingen tjatar, när ingen frågar osv. Så tycker jag och jag önskar att min make kunde berätta för sin familj snart så att alla vet varför jag aldrig kommer när det är födelsedagar etc. för att jag helt enkelt inte klarar av det. Jag har försökt. Låste in mig på toaletten hos makens släkt efter jag sett makens kusin komma bärandes på en nyfödd bebis i händerna. Eller ja, jag klarade en stund utan att gråta men jag hade solbrillorna på utifall att...bryter ihop.

Vad jobbigt det låter. Jag hittar inte din sida? Ja, det ända de gör på sjukhuset är att ta prover. Jag har aldrig varit spruträdd utan jag har mer tyckt att det har varit intressant och spännande att ta sprutor. Men jag förstår dig! Första gången jag skulle upp på gyn så stack det tre gånger i vänsterarm och tre gånger i höger arm (var svårstucken just då) och då höll det på att svartna för mig! Så jag förstår vad du menar. Jag kände mig halvt misshandlad när vi gick därifrån. Senare gånger har det gått bättre som tur var. Tror hon som stack första gången var dålig på just det. Jag tyckte personalen var lite gnällig och så där i början men sedan på senare tid har det blivit bättre. Varför ska det vara så? Att man känner sig illa bemött?

Det låter jobbigt att folk håller på att tjata och fråga dig om barn. Här är det knäpptyst tror inte någon i min bekantskap skulle våga fråga ens. Jag skulle nog tycka att det blev jobbigt isåfall. Skulle fnysa nåt om att alla kanske inte kan få barn! Det låter tråkigt att du inte kan fira högtider och födelsedagar osv. Får du någon psykologisk hjälp med detta? Eller är det något du inte vill? Ni funderar inte på att göra en utredning på en annan klinik? Er klinik kanske har missat något?

Kaffekanna86

Äldre 21 Jul 09:22

#7

Pommac skrev 2014-07-19 23:32:48 följande:

Vad jobbigt det låter. Jag hittar inte din sida? Ja, det ända de gör på sjukhuset är att ta prover. Jag har aldrig varit spruträdd utan jag har mer tyckt att det har varit intressant och spännande att ta sprutor. Men jag förstår dig! Första gången jag skulle upp på gyn så stack det tre gånger i vänsterarm och tre gånger i höger arm (var svårstucken just då) och då höll det på att svartna för mig! Så jag förstår vad du menar. Jag kände mig halvt misshandlad när vi gick därifrån. Senare gånger har det gått bättre som tur var. Tror hon som stack första gången var dålig på just det. Jag tyckte personalen var lite gnällig och så där i början men sedan på senare tid har det blivit bättre. Varför ska det vara så? Att man känner sig illa bemött?

Det låter jobbigt att folk håller på att tjata och fråga dig om barn. Här är det knäpptyst tror inte någon i min bekantskap skulle våga fråga ens. Jag skulle nog tycka att det blev jobbigt isåfall. Skulle fnysa nåt om att alla kanske inte kan få barn! Det låter tråkigt att du inte kan fira högtider och födelsedagar osv. Får du någon psykologisk hjälp med detta? Eller är det något du inte vill? Ni funderar inte på att göra en utredning på en annan klinik? Er klinik kanske har missat något?

Nja, det är inte alla som tjatar, mest jobbarkompisar som frågar, släkten har slutat för ett tag sedan, men på min makes sida frågar dom inte. Dom bara PRATAR om sina egna eller sina barnbarn hela jävla tiden! Det är det som tar kål på mig. Om vi pratar om vädret så kan dom leda tillbaka frågan till sina barnbarn etc. Så jävla irriterande. Skönt för dig att de inte tjatar på er. Jag får hjälpå dock, har varit hos en KBT terapeu och nu är jag hos en beteende terapeut. Den första ville att jag skulle träna bort min spruträdsla genom att se och ta på sprutor - nej tack, så där slutade jag att gå. Den som vi har nu pratar om hur jag kom att bli så spruträdd och hur jag växt upp. Men tycker inte det fungerar då hon hela tiden säger att hon hade det svårt men fick 2 barn tillslut - grattis tänker jag bara. Kul.
Hur gör ni för att leva normalt? Vad tänker ni?

Pommac

Äldre 24 Jul 09:26

#8

Kaffekanna86 skrev 2014-07-21 09:22:31 följande:

Nja, det är inte alla som tjatar, mest jobbarkompisar som frågar, släkten har slutat för ett tag sedan, men på min makes sida frågar dom inte. Dom bara PRATAR om sina egna eller sina barnbarn hela jävla tiden! Det är det som tar kål på mig. Om vi pratar om vädret så kan dom leda tillbaka frågan till sina barnbarn etc. Så jävla irriterande. Skönt för dig att de inte tjatar på er. Jag får hjälpå dock, har varit hos en KBT terapeu och nu är jag hos en beteende terapeut. Den första ville att jag skulle träna bort min spruträdsla genom att se och ta på sprutor - nej tack, så där slutade jag att gå. Den som vi har nu pratar om hur jag kom att bli så spruträdd och hur jag växt upp. Men tycker inte det fungerar då hon hela tiden säger att hon hade det svårt men fick 2 barn tillslut - grattis tänker jag bara. Kul.

Hur gör ni för att leva normalt? Vad tänker ni?

Vad tråkigt att det inte har hjälpt så bra med terapin. Vi har inte så många barn i vår släkt ännu. Jag har en systerdotter som jag står väldigt nära. Hon är nästan som mitt egna barn. Fast jag passar på att skämma bort henne rejält. Jag jobbar även med små barn. Annars så har vi inga barn att tjata om. Vi passar på att leva livet nu när vi inte har barn. Göra spontana saker och resa. Jag försöker tänka att det är skönt att vara barnfri då man får sova länge på morgonen osv. Passa på att njuta av friden.

Fröken Smilla

Äldre 29 Jul 21:45

#9

Hej!

Jag hänger gärna på här om det går bra

Jag och min man har precis nått 2 års försök och har inte fått plus på stickan en enda gång.

Jag är 33 och min man 31. Vi är väl rätt lugna men nu efter vi gift oss stressar folk på som tusan... När ska ni få barn? Osv osv.

Vi har genomgått utredning och allt såg bra ut förutom TSH som låg i övre gränsen och nu äter jag levaxin sen november. Min gyn vill gärna att vi försöker ett tag nu när levaxinet gjort att TSH hamnat på en bra nivå, men rent tekniskt är vi klara för IVF. Jag drar mig dock för det, ser inte alls fram emot hormonbehandlingen.

Jag har en kollega som försökt blivit gravid i sex år och de hade börjat ge upp hoppet men så började hon med en progesteronkräm och nu är hon gravid. De hittade inte heller nåt fel på dem vid utredning, så nu har jag också köpt denna kräm och började smörja in mig i söndags. Man får upp hoppet men jag är rädd för att bli besviken IGEN. I vilket fall som helst hoppas jag det hjälper mot min PMS...

Pommac

Äldre 29 Jul 22:17

#10

Självklart! Roligt att vi blir fler! Dock inte roligt att vi inte blivit gravida än. Men förhoppningsvis blir vi det. Bra när man får erfarenheter och historier av andra! Och tips och ideer! Vad är det för kräm? Det känns som att vi har testat allt. Dock inte den krämen. Vi har kört på nåt fertilitetsglidmedel men det har inte gett något resultat än. Vet inte om det hjälper eller stjälper. Har ägglossning nu igen. Så nu börjar hoppet tändas igen för att sedan slockna så fort den bruna flytningen kommer innan mens.

Vi har också gift oss (snart två år sedan) jag hade drömmen om att vara gravid brud men det fick jag inte! Jaja. Jag tror alla runt om oss väntar också.

Fröken Smilla skrev 2014-07-29 21:45:41 följande:

Hej!

Jag hänger gärna på här om det går bra

Jag och min man har precis nått 2 års försök och har inte fått plus på stickan en enda gång.

Jag är 33 och min man 31. Vi är väl rätt lugna men nu efter vi gift oss stressar folk på som tusan... När ska ni få barn? Osv osv.

Vi har genomgått utredning och allt såg bra ut förutom TSH som låg i övre gränsen och nu äter jag levaxin sen november. Min gyn vill gärna att vi försöker ett tag nu när levaxinet gjort att TSH hamnat på en bra nivå, men rent tekniskt är vi klara för IVF. Jag drar mig dock för det, ser inte alls fram emot hormonbehandlingen.

Jag har en kollega som försökt blivit gravid i sex år och de hade börjat ge upp hoppet men så började hon med en progesteronkräm och nu är hon gravid. De hittade inte heller nåt fel på dem vid utredning, så nu har jag också köpt denna kräm och började smörja in mig i söndags. Man får upp hoppet men jag är rädd för att bli besviken IGEN. I vilket fall som helst hoppas jag det hjälper mot min PMS...

Vi som försökt bli gravida i över två år och vill följas åt!

INNEHÅLL