älskade bonusbarn .

Jag är inte bonusförälder, men vill berätta om min nuvarande "bonusmamma"( även om jag inte kallar henne det och hon på intet sätt haft en föräldraroll för mig då hon kom in i mitt liv då jag var nära nog vuxen).

Hon är en fantastisk kvinna. Varm, förstående och snäll. Hon fattade precis hur man gjorde ett bra första intryck på mig. Jag är väl rätt bränd kan man säga. Min pappas förra sambo var en kontrollerande psykopat som förstörde min och min pappas relation för alltid(även hans fel som inte satte ner foten, men jag kan nu i efterhand även se hur kontrollerad han var av henne. Dock gör inte det att jag förlåter honom) och hon mobbade mig genom alla de fem åren hon tyvärr fanns i mitt liv. Pappa lyckades till slut bryta sig loss så man kan ju säga som så att jag var lite skeptisk när den  nya skulle presenteras.
Det hade jag inte behövt vara! Min nya bonusmamma visste hur relationen till den förra var så hon struntade i det faktum att jag  var 17 år och behandlade mig som ett litet skört barn i början. Hon puttade bort pappa om han ville pussas(vilket hon inte hade behövt för min skull), hon riktade alltid frågor till mig, hon frågade mig om min mamma och blev vän även med henne osv. När hon(väldigt snabbt) märkte att jag tyckte om henne slutade hon dock med "curlandet" av mig och blev bara en trygg vän.

Hon är så underbar och jag är så glad att hon kom in våra liv och att hon och pappa ska gifta sig. Och att min dotter fått en till snäll mormor att tycka om(hade pappa haft kvar den förra hade jag när mitt barn kommit tvingat honom att välja mellan oss eller den förra sambon...).
Min pappas och min relation är väldigt ansträngd. Vi kommer aldrig bli vänner igen, men försöker att fungera för min dotters och för allas skull och jag tror inte att det hade funkat om det inte vore för min bonusmamma. Hon är väldigt bra på att tolka både mina och min pappas känslor när vi inte kan prata med varandra och kan ofta peka på var problemet för tillfället ligger.
Hon är en människa jag litar på. Jag känner att jag nog skulle kunna berätta nästan vad som helst för henne, så är det inte med mina biologiska föräldrar.
Sist, men inte minst så gör hon inte utåt sett skillnad på mig och sina egna barn. Visst förstår jag att hon inte älskar mig som sin egen, och det behöver hon ju inte heller, men när vi alla träffas så umgås hon lika mycket med mig som med sin ena biologiska dotter som bor i Indien och är hemma typ två gånger om året.
Hon behandlade mig som familj från första sekund och det känns så fint efter  hur den förra var.
Skulle det ta slut mellan pappa och henne skulle jag fortsätta att träffa min bonusmamma, hon är en vän för livet.

Måste hylla lite till... :P

En annan sak som gör min bonusmamma fantastisk är att hon verkligen är rätt kvinna för min pappa. Jag har sett honom tillsammans med tre kvinnor(mamma, psykot och bonusmamma) och det är först nu pappa blomstrar eller vad man ska säga.
Min pappa är en klassisk toffel som har svårt att ta för sig och bonusmamma är den första som inte kör över honom och somuppmuntrar honom att utvecklas, ta egna initiativ och att ta plats. Mamma är ganska dominant av sig, inte med vilje och egentligen inte på ett dåligt sätt, men pappa var ändå "Herr Anna Andersson" med henne.
Psykot kan ni ju gissa hur han var med, han klarade inte ens att försvara mig mot henne. Med bonusmamma är han för första gången helt jämlik och faktiskt så har han nog tuffat till sig lite sedan de träffades.
De två passar verkligen perfekt och har samma nördiga intressen båda två.

Bonusmamma är heller inte svartsjuk som psykot var. Hon fattar att pappa inte vill ha tillbaka mamma och att mamma inte vill ha tillbaka pappa, men att mina föräldrar känt varandra i över 30 år och fortfarande kan och vill vara vänner. Med förra gick inte det. Jag fick inte ens nämna min egen mamma inför psykot och pappa fick det än mindre. Pappa kunde inte ens prata med en kvinnlig bekant utan att få skit för det så vänskapen med mamma kunde han glömma då.
Nu är både mamma, pappa och bonusmamma vänner och vi firar högtider tillsammans. Det uppskattar jag så mycket! Det är så skönt att alla släkter nu kan träffas och fira min dotters födelsedag tillsammans och att hon slipper femtioelva firanden som jag hade. Det känns fint att bonusmamma även bryr sig om min mamma och om mammas och pappas vänskapsrelation.

Bonusmamma tar heller inget för självklart. Hon tog aldrig för självklart och krävde inte att jag skulle tycka om henne. Hon tog aldrig för givet att hon skulle få vara mormor för mitt barn. Hon tog aldrig för självklart att min mamma skulle tycka om henne. Nu tycker vi ju alla om henne ändå för att hon är så fantastisk och därför var det också självklart för mig att bonusmamma är min dotters mormor lika mycket som min mamma är. Det  känns fint.